Sprungen ur en flirt med den amerikanska armén skulle Lamborghinis super-suv ändå aldrig se militär användning. I stället blev den kändisarnas gunstling.
Som så ofta börjar även historien om Lamborghini första fyrhjulsdrivna bil med USA:s obändiga lust att leka världspolis. I slutet av sextiotalet hade Willys-Overlands gamla Jeep börjat bli ifrånsprungen av tiden och den amerikanska militärmakten hade börjat fundera på en ersättare, bättre lämpad för att invadera territorier och underkuva rebelliska krafter.
Kontraktsleverantörerna gnuggade händerna. Mekanikkoncernen FMC Technologies presenterade en prototyp med svansmonterad Chrysleråtta, automatlåda och fyrhjulsdrift. Den amerikanska armén köpte in något tiotal XR311, som bilen kallades, för tester och under det tidiga sjuttiotalet rullade de omkring i Texas där den andra pansardivisionen kastade allt de hade på den stackaren.
I buskarna lär Rodney Pharis ha smugit omkring och tänkt att det där skulle han kunna göra bättre, för hans uppstickarbusiness MTI visade upp ett konkurrerande koncept 1977 och konstruktionen var märkligt lik FMC:s. För Pharis bil hade svansmonterad Chrysleråtta, automatlåda och fyrhjulsdrift. Även till utseendet var den rätt lik XR311.
Men namnet ställde MTI i särklass. För deras bidrag till världsfreden hette Lamborghini Cheetah. Nej, den hade ingenting med den italienska superbilstillverkaren att göra, egentligen, för Cheetah utvecklades och tillverkades i San José i Kalifornien.
Tanken var att Lamborghini skulle bli inblandade när det var dags för serietillverkning. MTI hade ingen egen bilfabrik och italienarna ville gärna utöka sina affärer och få in friska pengar i sina ständigt tomma kassaskåp.
Men när Pharis visade upp sin bil för militärmakten skakade de bara på huvudet. Inte nog med att den två ton tunga bilen var slö, den hade hopplösa vägegenskaper också. Den aktermonterade motorn diskvalificerade Cheetah från i princip alla tester som den skulle behöva klara av.
Alex Howe
Och armén skulle aldrig någonsin köpa in någonting som inte var tillverkat av amerikanska händer på amerikansk mark. Lamborghini, vad var det? En tandkräm? Rodney Pharis försvann därmed med svansen mellan benen ur historiens annaler.
Men det gjorde inte Lamborghini Cheetah. För hemma i Italien hade Lamborghini, efter att ha gått i konkurs en stund, fått monetära muskler av sina nya ägare, den fransk-schweiziska finansfamiljen Mimran. Och de kunde inte riktigt släppa tanken på en terrängbil.
Så på Genèvesalongen 1981 stod Lamborghini LM001, där LM stod för Lamborghini Militaria nummer ett, utställd och den var inte mycket mer än en Cheetah med dörrar och en motor från AMC i stället för Chrysler. Riktigt klok såg den inte ut, men den var åtminstone iögonenfallande.
Automobili Lamborghini S.p.A.
Tyvärr var LM001 precis lika slö och okörbar som sin dörrlösa föregångare. Så Lamborghini gick tillbaka till ritbordet för att göra om och göra rätt. Man behöll grundformen från LM001 men konstruerade om bilen från grunden. LMA002 – A för Anteriore, eller ungefär ”där fram” – fick ett rörramschassi klätt i glasfiberpaneler och motorn monterades, just det, där fram.
Dessutom var det inte längre fråga om ett bojsänke från den amerikanska bilindustrin, utan en V12:a hämtad från superbilen Countach. Fortfarande tänkte man sig att kunderna fanns inom militären, den här gången med mellanösterns sanddyner som det primära försäljningsmålet.
Men när den stod där, på samma salong som LM001 hade gjort året innan, lyste shejkernas intresse med sin frånvaro. Hur lämpligt kunde det vara att hålla sex dubbelförgasare glada när grannländer skulle hållas kort och sand i cylindrarna skulle få vilken armé som helst att grina illa. Än en gång tog utvecklingen en annan riktning.
Och nu gick man grundligt till väga. I fyra år filade Lamborghini på sin terrängbil, gav den civila läderfåtöljer och välslipade träpaneler och ställde ut den som prototyp i Belgien i januari 1986. Senare samma år hade italienarna filat färdigt och produktionsbilen begick sin premiär i Turin. Fortfarande handlade det om ett rörramschassi klätt i en skräckinjagande glasfiberkaross med en V12:a under huven där fram.
Lamborghini
Äntligen hade Lamborghini träffat rätt. Det var inte för att störta regimer som LM002 var ämnad, utan för att sprida stjärnglans åt rika och berömda. Tina Turner och Mike Tyson köpte varsin. Sylvester Stallone beställde förstås en Rambo-Lambo och Muammar Khadaffi och Pablo Escobar kände också att Lamborghinis best passade deras personligheter. Oavsett vad man var känd för så skulle man ha en LM002.
Så stackars Escobar fick sitta där bakom sin tungstyrda ratt och bråka med brottarkopplingen när han skulle iväg och gräva ner, eller upp, ännu en säck med pengar i skogen. Sedan svor han väl när den griniga elektroniken gjorde som den ville eller den inte alldeles genomtänkta mekaniken packade ihop.
Trots det gjorde han klokt i att välja LM002 före något av sina andra fordon, för den kunde ta sig fram som ingen annan, i för sin tid svindlande hastigheter. I amerikanska Car and Driver rekommenderade den legendariske redaktörn Brock Yates sina läsare att råna närbutiker tills de hade råd med en LM002, för alternativet att inte äga en var uteslutet. Så betagen var han av bilen.
När det då Chryslerägda Lamborghini satte punkt för LM002 1992 hade drygt 300 exemplar rullat ut genom fabriksgrindarna i Sant’Agata, samtliga i civilt utförande. Den amerikanska militären hade i stället valt AM Generals HMMWV för att fylla sina behov och i mellanöstern hade Ayatollah Khomeini slutit fred med Saddam Hussein. Lamborghini tycks ha tänkt att behoven av super-suvar var uttömt. Så dumt, för i dag härskar suvar över världen och först så här 25 år senare rättar italienarna till sitt misstag.
