För femtio år sedan tog Marzal världen med storm. Nu har den renoverats och återigen kört ärevarv runt GP-banan i Monte Carlo.
Ett pressmeddelande från Lamborghini damp ner med viss tyngd i inkorgen: det handlade om att Marzal, en konceptbil från 1967, rullat igen. Så, en biltillverkare har fixat upp något gammalt vrak och kört en bit. So what? Men det är faktiskt inte vad för bil som helst, och för all del, inte heller vem som helst som har kört den. Lamborghini Marzal var en bil som ingen annan, en bil som bröt ny mark.
Lamborghini hade just lanserat den yppiga sportbilen Miura, rackarns snabb och vacker som få och därmed snott blickarna från Ferrari. Bakom linjerna stod designhuset Bertones chefsdesigner Marcello Gandini och han fick också i uppdrag att ta fram märkets första riktiga konceptbil, en prototyp vars enda uppgift var att väcka uppmärksamhet.
Och Ferruccio Lamborghini, gubben bakom märket alltså, var egentligen inte alls intresserad av sportbilar. Han brann för gran turismon, alltså stora coupéer med stora motorer, till för att korsa kontinenter i hög fart. En sådan får det bli, tänkte Gandini. Fast på ett alldeles eget sätt. Den skulle vara fullt fyrsitsig, och ha mittmotor precis som Miura.
På bas av en förlängd platta från Miura skulpterade Gandini ett rymdskepp. Till skillnad från den slanka och böljande Miura blev Gandinis gran turismo en lek med geometrier, en origamisk kapsel med inte så lite smak av rymdkapplöpning. Ännu hade man inte landat på månen, men P200 Marzal – så klart döpt efter spanska tjurfäktningstjurar – såg ut som om den hade koloniserat hela solsystemet.
Den utomvärldsliga upplevelsen till trots hade Gandini och Bertone nog tänkt att Marzal skulle serietillverkas. Prototypen var fullt fungerande, men någon V12:a fick inte plats där bakom baksätet. Därför sågade man resolut av Lamborghinis motor på mitten och fick på så sätt en rak tvåliterssexa som ställdes på tvären där bak.
Bilen visades upp i Genève på våren 1967 men dess mest spektakulära framträdande skulle ske i Monaco, när Furst Rainier med prinsessan Grace vid sin sida körde ett ärevarv runt principatets Formel 1-bana innan tävlingarna brakade loss. Det måste ha varit en syn för gudar, när den silverfärgade framtiden banade sig fram inför folkhavets uppspärrade ögon.
Men Ferruccio Lamborghini var inte imponerad. Man hade ju ingen chans till avskildhet bakom glasfasaden i de enorma måsvingedörrarna. Man kunde ju till och med se benen på de stackars damer som kunde sitta där och det gick minsann inte för sig. Och så var det det där med motorn. En rak sexa i en Lamborghini? På ynka två liter och 180 hästkrafter? Nej, det förslog inte.
När produktionsversionen av Marzal presenterades året därpå hette den Espada, hade V12-motor där fram och dörrar som inte gick att se igenom. Inte heller öppnades de uppåt och inte såg bilen ut som ett rymdskepp. Det enda som var innovativt var den stora bakdelen med ett rimligt baksäte och en halvkombilucka som svalde de resandes väskor.
Automobili Lamborghini
Marzal ställdes undan i någon vrå i Bertones utställningslokaler och där fick den stå. Marcello Gandini gick vidare och ritade kilformade superbilar på löpande band, Lamborghini chockade världen med Countach och Bertone, de gav sig på att ge Volvo en keps. Så småningom dog gubben Bertone, änkan tog över men ekonomin var körd i botten och för några år sedan gick verksamheten i graven. Det som fanns i garaget auktionerades ut, så även Marzal.
Den köptes av en schweizare som prompt skickade bilen på renovering hos Lamborghini Polo Storico. Nu har den återfått sin forna silverglans och återigen rullat varvet i Monte Carlo, den här gången med Furst Albert bakom ratten, i samband med Monacos Grand Prix för historiska Formel 1-bilar. Och publikens hakor skrapade i marken ännu en gång.
