Kulturkrocken mellan den gamla och nya världen resulterade i att Chrysler till slut torkade upp resterna.
Innan bildesignern Robert Opron kom till Renault pluggade han formgivning i åtta år på École des Beaux-Arts, jobbade inom flygplansindustrin och formgav den något excentriska konceptbilen Simca Fulgur. Sedan inledde han ett labilt yrkesförhållande med Citroëns något självmedvetne chefsdesigner Flaminio Bertoni (nej, inte Bertone. Bertoni.) och fick chefa över formerna för modellerna SM, CX och GX. När Opron slutligen gick över till Renault hade han redan skaffat sig en ganska diger meritlista.
Flytten hade varit påtvingad av Citroëns stökiga ägarbyten och några särskilt roliga arbetsuppgifter drabbade inte Opron hos ärkekonkurrenten. Det var visst någon Alpinemodell som fick ansiktslyftas, och så skulle Renaultmodellerna Fuego och Renault 9 designas. Nåja.
Renault 9 lär väl ha ritats med vänsterhanden samtidigt som Opron drömde sig tillbaka till tider då han tilläts formge framtidsmaskiner som Citroën SM, för att inte tala om den där Fulgur.
Simca
När Renault 9 lanserades 1981 var den ett par steg tillbaka från Renaults annars ganska framsynta produktstrategi. Nio (Neuf?) skulle locka tillbaka alla de gamlingar som den mer futuristiska Renault 14 hade skrämt bort. Cléon-Fonte-motorn hade sina rötter i det tidiga sextiotalet och karossen såg ut ungefär som en tio år gammal soptunna.
Fransmännen älskade den så klart, för att den kom från Frankrike, och colombianerna stod ut med den för att den tillverkades även där. Som så många andra kalkoner blev den Årets Bil i Europa, 1982, och kom att sälja som smör.
Men amerikanerna skulle snart lära sig att hata den, efter att American Motors Company klivit i säng med Renault och fått en oäkting på halsen: Renault Alliance, en Renault 9 i diverse karossutföranden som monterades ihop i Wisconsin (av alla ställen på jorden).
American Motors Company, eller AMC, hade under många år framställt sig själva som utmanaren mot De Stora Tre, alltså GM, Ford och Chrysler. Men att utmana i en stagnerande bilindustri brukar sällan vara framgångsrikt, särskilt som trycket ökade från andra sidan haven, så AMC fann sig i en ständig ekonomisk knipa trots briljanta modellsläpp som Gremlin och Pacer.
AMC
I slutet av sjuttiotalet höll det på att gå fullkomligt överstyr, så AMC träffade i desperationen ett avtal med franska Renault om att få överleva. Det gick ungefär ut på att Renault fick en rejäl aktiepost i AMC i utbyte mot att AMC fick sälja Renaultmodeller på den amerikanska marknaden. Renault tänkte att det var svårt att förlora. De fick gratis aktier i en biltillverkare med ett udda modellprogram – nästan franskt – och en möjlighet att sälja fler bilar.
Från början älskade även amerikanerna den konstiga bilen. Renault Alliance, som AMC-varianten av Renault 9 fick heta på USA-marknaden, drog till sig troféer som bajs drar till sig flugor. Hos Car & Driver blev Alliance en av tio toppenbilar för året och den högt ansedda blaskan Motor Trend utnämnde den till sin alldeles egen årets bil. Renault Alliance hade räddat AMC.
Och ändå inte. För Renault Alliance, den Wisconsinbyggda halvfranska folkfraktaren, skulle snart visa sig ha ett och annat problem. Den amerikanske civilrättsadvokaten Steve Lehto skötte vid den här tiden ärenden kring den amerikanska surkarts-lagen, där kunder som inte uppskattade bilar behäftade med typfel kunde få ersättning, och förvånades just över hur enkelt det var att begära pengar från AMC för Renault Alliance-ärenden. Omfattningen var helt enkelt så stor att det inte var lönsamt att bestrida alla ärenden och de enorma buntar av verkstadskvitton som kunder över hela kontinenten skickade in renderade omedelbar inlösen.
Varför? Jo, den lilla halvfranskan var inte på något sätt förberedd på det hårda arbete som det innebär att utsättas för verklighet. Elsystemen brakade ihop under salt och kyla, fukt, eller allmän användning överhuvudtaget. Advokaternas måltavlor gjorde inte ens motstånd.
Att återförsäljare och verkstäder inte begrep sig på den märkliga lilla bilen gjorde inte saken bättre. Kundernas upplevelse av service var obefintlig och snart hade AMC förverkat det lilla förtroende man möjligen haft.
Deras frälsare Renault mötte sedan sina egna demoner när högste chefen Georges Besse föll offer för den anarkistiska terrorgruppen Action Directes dödande kulor. Efterträdaren Raymond Lévy fnös åt äventyret i Amerika, sålde andelarna i AMC till Chrysler och drog Renault ur USA, eller kanske USA ur Renault.
Så kom det sig att AMC, utmanaren till De Stora Tre, sögs in och löstes upp i Chryslerkoncernen. Fransmännen lär ha dragit en lättnadens suck och gifte sig senare med japanska Nissan. Chrysler, de svaldes i stället av Fiat efter en flyktig flirt med Mercedes-Benz. Så återigen säljs europeiska konstruktioner under ett av AMC:s gamla varumärken: Jeep.
