Självförtroendet är det inget fel på hos Volvos lilla suv. Den rör sig skönt och är mysig att sitta i. Men allting har ett pris.
Biltillverkare är enorma kontorskolosser med divisioner och avdelningar och grupper av människor som gör en väldig massa olika saker. Några bestämmer vilka färger som ska gälla nästa år, andra lägger upp strategier för vilka segment man ska penetrera. Några räknar bönor och vissa funderar över ur hård fjädringen ska vara.
Och som man gör i alla branscher svänger sig förstås också alla dessa yrkesmänniskor med termer som aldrig når utanför kontorens dörrar. En av dem, som håller sig inom utvecklingsavdelningarnas domäner, är avrullning och det är ett ord som beskriver fjädringens förmåga att filtrera bort asfaltens struktur, alltså hur knottrig bilen känns att åka omkring i.
Min gissning är att Volvo har arbetat väldigt hårt med avrullningen i nya Volvo XC40, för den liksom flyter över asfalten som på en luftfilm. Det skulle kunna uppfattas som om Volvo valt att göra sin nya lilla suv väldigt osportig, för det är tillverkarnas enklaste trick i boken, att strama upp avrullningen så att deras bilar upplevs av journalister och konsumenter som sportiga.
Så har inte Volvo gjort, inte ens i det så kallade sportchassit som den är bensinbilen jag sitter i är utrustad med. För har man beställt sin bil med R-Designpaket får man en smula styvare fjädring på köpet, tillsammans med en del utseendedetaljer. En hel del utseendedetaljer, faktiskt, inifrån och ut: fälgar, lister och emblem, liksom stolar i skinn och fuskmocka.
De är på Volvovis också väldigt trevliga att sitta i, med en smula fåtöljfjädring i botten och bra stöd för de flesta kroppsdelar. En liten soptunna i mittkonsolen är omtänksamt, men jag skulle inte vara den som ska tömma den på använda tuggummin. Baksätet funkar också bra, även om dynan är lite för kort för vuxna och kanske mer anpassad för barn i skolåldern. Fast ut ser de inte, särskilt inte de små om de sitter bakåtvända.
Faktiskt är kabinen en ganska behaglig miljö att vistas i överhuvudtaget. Visst förstår man att Volvo haft en budget att förhålla sig till, plastmaterialen är på sina håll lite tunna och gjutningarna är få i stora sjok.
Men det är ovanligt genomtänkt utfört, med snygga grafiska element och väl sammanhållen linjeföring. Formgivarna har gått grundligt tillväga med de resurser som stått till buds. Nålfiltsmattan som kryper upp i dörrsidorna är en kul detalj. Att välja den i en orange kulör som hämtats direkt från sjuttiotalets fuktiga gillestugor är direkt modigt.
Och Volvo har självförtroende för tillfället. I tider av likriktning vågar XC40 vara uppfriskande annorlunda, mer lekfull än de sobra storbilarna från Volvo. Den är inte så nervös att passa in i alla sammanhang utan upplevs som en frispråkig typ med avslappnad attityd och Minecraft-stilen lockar säkert millenniegenerationen.
När det börjar svänga glömmer jag allt om avrullning och känner sportchassit på pulsen. Jo, det svarar med en smula sammanbiten kontroll. Visst går det att åka fort med Volvo XC40 och bensinmotorn har bra stånk med lagom repig röst från lungorna. Lådan plockar mellan växlarna och i bland blir det en för mycket. Eller för lite. Nja, den här typen av körning passar bäst när man bläddrar själv.
Fast jag tröttnar snart, vad ska man storma omkring på småvägar i en suv för? R-Design eller ej, en bil som är byggd på höjden är inte gjord för att svänga. Nog för att bilen klarar av det, med den äran, men det finns bättre verktyg för ändamålet. Styrningen svarar bra, men är mer lättgående än köttig.
För i verkligheten, där Volvo XC40 kommer att leva sitt liv, vill man inte ha en bråkig ratt att brottas med, lika lite som man vill ha de där gruskornen i rumpan när tillverkarna tyckt att sportig är samma sak som knottrig.
Ett bilbyte senare sitter jag i en diesel och den heter inte R-Design, utan Momentum och det är något annat slags utrustningspaket. Interiören är mer sober och nålfiltsmattan har tonats ned. Fjädringen är ett korn mjukare, hjulen något mindre enorma och dieselmotorn är faktiskt en mjukare själ än bensinmaskinen. Den låter lite nasalt, så där som dieslar kan göra, men ljudmattan är avlägsen.
Och nog är det så här som XC40 funkar allra bäst. Visst kränger bilen någon millimeter mer, men här fungerar fjädringen faktiskt ännu bättre, som helhet. Den rör sig med pondus, som en stor bil: avslappnat, mjukt och väldämpat. Broskarvar sväljer den som smågodis och avrullningen, den kan mäta sig branschens bästa.
När solen sjunker bakom bergen skiner kabinen upp. Överallt glöder små lampor: i dörrfickor och i fotbrunnar, under lister och i panelen och nu är allt riktigt mysigt.
Volvo har verkligen kokat ihop en smaklig småsuv. Men det finns ett aber: priset. Volvo XC40 är dyr. Faktiskt är XC40 med dieselmotor och Momentum-paketet några hårstrån dyrare än både Audi Q3 och BMW X1 med motsvarande motorer och utrustningspaket. Hur var det nu, Volvo hade självförtroende för tillfället? Jajamensan.
