Det vi i dag känner som Aston Martin har DBR1 att tacka för sin identitet. Utan segern i Le Mans hade självförtroendet aldrig funnits.
Roy Salvadori lär ha varit så trött att han såg i kors när han såg målflaggan. Mot alla odds, och en teamkamrat som satt på muggen drabbad av dysenteri, hade han tagit hem segern för Aston Martin i det prestigefyllda 24-timmarsloppet i Le Mans 1959.
Det var kulmen på ett äventyr som hade börjat tolv år tidigare. Då hade industrimagnaten och traktortillverkaren David Brown sett en radannons i The Times om en ”högklassig biltillverkare” som var till salu. Så kom det sig att David Brown köpte upp Aston Martin och satte sina initialer, DB, på modellserierna som följde.
Aston Martin Lagonda Ltd.
Men Brown ville inte bara bygga bilar. Han var en entusiast, en bensinskalle, och ville sätta sitt avtryck i historien genom att vinna Le Mans med sina fina bilar. Efter några tafatta försök att utmana Jaguar med sportbilen DB3S öppnade sig en ny möjlighet. När det inte längre var något tvång på att bilarna skulle vara godkända för gata fick chefsingenjören Ted Cutting fria händer att visa konkurrenterna var skåpet skulle stå. Resultatet, Aston Martin DBR1, stod på startlinjen i Le Mans 1956.
Men Jaguar hade förstås också laddat om redan året innan, med D-type, och Browns baby bröt med transmissionsproblem. I stället var det en gammal DB3S som fick utmana och kom förbluffande nog bara ett varv efter den segrande Jaguaren in i mål.
De verkliga framgångarna skulle komma först året därpå, när man tog hem segrar både på Nürburgring och på Spa. Men över Circuit de la Sarthe, i Le Mans, tycktes en förbannelse alltjämt vila. Fram till den oväntade segern 1959 hade inte en enda DBR hållit hela vägen in i mål, och det året hade både Porsche och Ferrari spänt sina muskler på ett sätt som till synes inte skulle ge Aston Martin en chans.
Bara ett par månader efter segern lade Aston Martin ner sin tävlingsverksamhet och de fem byggda DBR-bilarna såldes. Målet var nått, pengarna slut och David Brown behövde fokusera på märkets överlevnad.
Så kom det sig att bilarna spreds vind för våg. Några tävlade vidare, men så småningom glömdes de väl mer eller mindre bort när sextiotalets vassare verktyg gjorde femtiotalets racervagnar överflödiga.
Så är det förstås inte i dag. Om du är vacker och har skördat stora segrar i det förgångna ska du valsa runt och visas upp i de allra finaste sammanhangen. Särskilt om man dessutom har definierat identiteten hos ett helt sportbilsmärke. För det är precis vad DBR har gjort: Aston Martin som vi känner det i dag hade inte haft samma självförtroende om det inte hade varit för DBR och den där segern i Le Mans.
Nu kan du till och med själv sätta tänderna i historien. Bilen på bilderna är nämligen till salu och det är den allra första av de fem, den som stod där på startlinjen i Loireflodens land 1956 och som förgäves skulle kämpa i 20 timmar mot de oövervinneliga Jaguar. I stolen finns kanske fortfarande arselsvetten kvar från förarlegendarer som Stirling Moss och Jim Clarke, Carroll Shelby och Bruce McLaren.
Alla har de suttit bakom ratten på Aston Martin DBR1/1, precis som Roy Salvadori, karln som sedan också segrade i en systerbil på Le Mans och därmed skrev historia åt den där David Brown.
Det finns bara ett litet aber. RM Sotheby’s, som bjuder ut bilen till försäljning på auktion i Kalifornien nästa fredag, räknar med att bilen kommer att gå för mer än 20 miljoner dollar. Så det kanske inte räcker med att låna lite på lägenheten. Du behöver nog också en guldgruva, eller kanske en hoper Picasso på väggarna, för att ha en chans.
