Den senaste kombimodellen frÄn Volvo har alla förutsÀttningar att bli storsÀljare. Vi provkörde i Barcelona.
Hur mĂ„nga gĂ„nger har man inte hört det, att Volvo ska bli âpremiumâ och utmana de stora tyskarna: Audi, BMW och Mercedes-Benz? SĂ„ var det nĂ€r Volvo S80 gjorde debut för 20 Ă„r sedan och sĂ„ var det nĂ€r Ford köpte bolaget och stuvade in det i sitt Premier Automotive Group, tillsammans med Aston Martin, Jaguar, Lincoln, Mercury och ett par till portföljmĂ€rken med varierande prestigenivĂ„.
Men det var det ju aldrig nÄgon som tog pÄ allvar. Volvokunderna fortsatte bo i radhus och dra husvagnar till sina stÀllplatser om somrarna och mellanchefer pÄ vÀg uppÄt fortsatte att köpa tyskt. Det var bara i PR-maskineriets vÀrld som Volvo var premium.
Tills en alldeles ny Volvo XC90 lanserades för tre Ă„r sedan och det med ett helt nytt formsprĂ„k â sĂ€rskilt invĂ€ndigt â och pĂ„ en helt ny plattform, en avancerad konstruktion med massor av pinnar i hjulupphĂ€ngningarna. Framför allt hade den en helt annan hĂ„llning, ett nyvunnet sjĂ€lvförtroende. Och omvĂ€rlden började nog, för första gĂ„ngen, fundera pĂ„ om Volvo var det flyktiga premiumbegreppet pĂ„ spĂ„ret trots allt.
SĂ„ hĂ€r tre Ă„r senare har det ânyaâ Volvo börjat kĂ€nnas mer inbott i takt med att fler modeller lanserats, frĂ„n aftonklĂ€nningarna S- och V90 till poppiga XC40, och med den nya V60 har förnyelsen nĂ„tt Volvos sjĂ€lva kĂ€rna: familjekombin. För inga premieambitioner i vĂ€rlden kan förstĂ„s ta i frĂ„n Volvo sin roll som folkfraktare.
Har Volvo lyckats? Har de skapat en mellanklasskombi som pÄ allvar kan ta sig an det bÀsta frÄn Tyskland? SjÀlvförtroendet Àr det i alla fall inget fel pÄ, Volvo V60 ler brett med Inscriptionpaketets krombeströdda grillgarnityr. Den ser bra ut dÀr den stÄr, rakryggad med markerade höfter.
NÀr man kliver in omsluts man av interiören. Man sitter pÄtagligt inbyggd och mittkonsolen löper mellan stolarna som en hög mur. Den finns dÀr för att göra plats för batteripaketet i kommande laddhybrider och bidrar till myskÀnslan.
För mysigt Àr det. Panelens ovansida har snygga sömmar, trÀlisten som löper över panelens bredd ger en kÀnsla av djup och dörrarnas stora metallhandtag kÀnns som möbelbeslag. Digitalinstrumenteringen Àr tydlig och den stÄende pekskÀrmen i panelen Àr ett facit för hur en pekskÀrm ska vara: snyggt integrerad och intuitiv att anvÀnda.
Och visst kan man sÀtta en premiumetikett pÄ innehÄllet. HÀr Àr vinylen vadderad i dörrsidorna och knappar och reglage har fÄtt den dÀr lilla extra omsorgen för att upplevas som en gnutta lyxiga. Faktiskt Àr det fÄ bilar som kan slÄ Volvos inredningsarbete pÄ fingrarna för nÀrvarande.
Stolarna gÄr att stÀlla in pÄ ungefÀr vilka ledder som helst och visst sitter man bra, men en gÄng i tiden var en VolvofÄtölj nÄgonting unikt, vilsam som en hÀngmatta. SÄ Àr det inte lÀngre, nu Àr det som i alla andra bilar. BaksÀtet har ordentligt med plats för knÀn och huvud, men det blir trÄngt om man ska sitta tre i bredd. Bagageutrymmet Àr större Àn man tror.
Ratten Àr behaglig att hÄlla i med en alldeles lagom tunn krans och styrkÀnslan Àr ovÀntat pigg. Det Àr en behaglig bil att köra, V60, avvÀgt vÀlspÀnd och rÀtt vÀlpolerad. Bromspedalen Àr kanske inte vÀrldens mest finkÀnsliga och fjÀdringen Àr ovÀntat stram. De adaptiva stötdÀmparna utför sitt uppdrag ganska resolut och vÀgens ojÀmnheter kÀnns i rumpan.
Det betalar sig i vÀgupptrÀdande. PÄ de kurviga vÀgarna uppför berget Montserrat gÄr det fort. Bilen styr in nÀr jag ber om det och hÄller inte pÄ med nÄgra hyss i kurvorna. Volvo V60 Àr stabil att hantera och mer av en förarens bil Àn vad Volvo brukar vara.
Volvo Cars
Struntprat.
NÀr motorn fÄr andas fritt behÄller den lugnet. HÀr finns inget gormande eller gurglande, bara ett avlÀgset frÀsande som ackompanjerar fartökningen. Och fartökningen sker fort, för det Àr en T6 vi sitter i och det betyder att tvÄlitersturbon lÀmnar 320 hÀstkrafter.
Det finns de som sÀger att Volvo borde hÄlla sig med större motorer och fler cylindrar, men jag saknar dem inte. Kraftleveransen Àr jÀmt och inte sÀrskilt fartberoende och nÄgon egentlig tvekan innan turbotrycket byggs upp mÀrker man inte. Volvo har haft en stund pÄ sig nu att fila fram egenskaperna pÄ sin one-size-fits-all-motor.
Men om motorn Ă€r med pĂ„ noterna vet jag inte vad automatlĂ„dan sysslar med. Vi har vĂ€ldigt svĂ„rt att komma överens, lĂ„dan och jag, om vilken vĂ€xel som Ă€r lĂ€mplig att ligga i. In i kurvorna vĂ€grar den att vĂ€xla ner, Ă€ven i âDynamicâ-lĂ€get, och nĂ€r jag trampar pĂ„ gasen igen tar lĂ„dan bĂ„de en sekund och tvĂ„ pĂ„ sig innan den har bestĂ€mt sig för hur den ska göra. Först nĂ€r rĂ€tt pinne fallit pĂ„ plats skuttar vi i vĂ€g. SĂ„ dags dĂ„.
SĂ„ det blir till att vĂ€xla manuellt och det fĂ„r man göra med spaken, för nĂ„gra paddlar bakom ratten bjuder inte Volvo pĂ„ â de för förbehĂ„llna det kommande âR-Designâ-paketet. Och med spaken vĂ€xlar jag Ă„t fel hĂ„ll, för jag har vant vid att vĂ€xla upp genom att dra spaken bakĂ„t och sĂ„ Ă€r det inte i Volvo. Knappt i nĂ„gra andra bilar heller, för den delen.
Och just som jag sitter och svÀr Ät vÀxellÄdans brist pÄ koncentration slÄr autobromsen till, mitt i en kurva. Vid sidan av vÀgen stÄr nÄgra bilar slarvigt parkerade och det Àr tydligen tillrÀckligt för att den försiktiga generalen bakom panelen ska strÀcka upp handen.
Sedan hĂ€nder det igen. Nej, man ska inte köra Volvo V60 som en flĂ„buse, sĂ„ vi lunkar ut pĂ„ motorvĂ€gen igen. LjudnivĂ„n Ă€r behaglig. Motorn mumlar pĂ„ och dĂ€cken pysslar med sitt, den adaptiva farthĂ„llaren sĂ€tter takten och âPilot Assistâ, en synnerligen bestĂ€md filhĂ„llningsassistent, tar hand om rattandet. Fascinerande.
Linus Adolfsson
Och lite kusligt.
Bilbyte. Diesel. D4 och 190 hÀstkrafter. Den Àr precis sÄ dÀr mycket tunnare som man kan förvÀnta sig, svagare som den Àr. Men den Àr precis som bensinaren hövlig i rösten, dieselknarret stör bara pÄ tomgÄng.
Ănnu ett berg ska bestigas och Ă€nnu en gĂ„ng Ă€r jag inte karl nog att fĂ„ bilen att tappa fattningen. Dieselbilen Ă€r mer framtung och blott framhjulsdriven, men nĂ„gon större skillnad i balans finns inte. Bilen hĂ„ller i som tusan. VĂ€xlingschefen nere pĂ„ automatlĂ„dekontoret har fortfarande semester.
Med V60 har Volvo lĂ„tit sin förvandling mogna. Den upplevs som vĂ€l sĂ„ bra som konkurrenterna â om Ă€n med vissa tillkortakommanden. Den har ocksĂ„ en egen stil och en insida att trivas i. JĂ€mfört med Volvo för tio Ă„r sedan Ă€r skillnaden milsvid, frĂ„n hygglig men lite slafsig mjukisbyxa till stram kostym och solglasögon. Bra jobbat.
