Den senaste kombimodellen från Volvo har alla förutsättningar att bli storsäljare. Vi provkörde i Barcelona.
Hur många gånger har man inte hört det, att Volvo ska bli ”premium” och utmana de stora tyskarna: Audi, BMW och Mercedes-Benz? Så var det när Volvo S80 gjorde debut för 20 år sedan och så var det när Ford köpte bolaget och stuvade in det i sitt Premier Automotive Group, tillsammans med Aston Martin, Jaguar, Lincoln, Mercury och ett par till portföljmärken med varierande prestigenivå.
Men det var det ju aldrig någon som tog på allvar. Volvokunderna fortsatte bo i radhus och dra husvagnar till sina ställplatser om somrarna och mellanchefer på väg uppåt fortsatte att köpa tyskt. Det var bara i PR-maskineriets värld som Volvo var premium.
Tills en alldeles ny Volvo XC90 lanserades för tre år sedan och det med ett helt nytt formspråk – särskilt invändigt – och på en helt ny plattform, en avancerad konstruktion med massor av pinnar i hjulupphängningarna. Framför allt hade den en helt annan hållning, ett nyvunnet självförtroende. Och omvärlden började nog, för första gången, fundera på om Volvo var det flyktiga premiumbegreppet på spåret trots allt.
Så här tre år senare har det ”nya” Volvo börjat kännas mer inbott i takt med att fler modeller lanserats, från aftonklänningarna S- och V90 till poppiga XC40, och med den nya V60 har förnyelsen nått Volvos själva kärna: familjekombin. För inga premieambitioner i världen kan förstås ta i från Volvo sin roll som folkfraktare.
Har Volvo lyckats? Har de skapat en mellanklasskombi som på allvar kan ta sig an det bästa från Tyskland? Självförtroendet är det i alla fall inget fel på, Volvo V60 ler brett med Inscriptionpaketets krombeströdda grillgarnityr. Den ser bra ut där den står, rakryggad med markerade höfter.
När man kliver in omsluts man av interiören. Man sitter påtagligt inbyggd och mittkonsolen löper mellan stolarna som en hög mur. Den finns där för att göra plats för batteripaketet i kommande laddhybrider och bidrar till myskänslan.
För mysigt är det. Panelens ovansida har snygga sömmar, trälisten som löper över panelens bredd ger en känsla av djup och dörrarnas stora metallhandtag känns som möbelbeslag. Digitalinstrumenteringen är tydlig och den stående pekskärmen i panelen är ett facit för hur en pekskärm ska vara: snyggt integrerad och intuitiv att använda.
Och visst kan man sätta en premiumetikett på innehållet. Här är vinylen vadderad i dörrsidorna och knappar och reglage har fått den där lilla extra omsorgen för att upplevas som en gnutta lyxiga. Faktiskt är det få bilar som kan slå Volvos inredningsarbete på fingrarna för närvarande.
Stolarna går att ställa in på ungefär vilka ledder som helst och visst sitter man bra, men en gång i tiden var en Volvofåtölj någonting unikt, vilsam som en hängmatta. Så är det inte längre, nu är det som i alla andra bilar. Baksätet har ordentligt med plats för knän och huvud, men det blir trångt om man ska sitta tre i bredd. Bagageutrymmet är större än man tror.
Ratten är behaglig att hålla i med en alldeles lagom tunn krans och styrkänslan är oväntat pigg. Det är en behaglig bil att köra, V60, avvägt välspänd och rätt välpolerad. Bromspedalen är kanske inte världens mest finkänsliga och fjädringen är oväntat stram. De adaptiva stötdämparna utför sitt uppdrag ganska resolut och vägens ojämnheter känns i rumpan.
Det betalar sig i väguppträdande. På de kurviga vägarna uppför berget Montserrat går det fort. Bilen styr in när jag ber om det och håller inte på med några hyss i kurvorna. Volvo V60 är stabil att hantera och mer av en förarens bil än vad Volvo brukar vara.
Volvo Cars
Struntprat.
När motorn får andas fritt behåller den lugnet. Här finns inget gormande eller gurglande, bara ett avlägset fräsande som ackompanjerar fartökningen. Och fartökningen sker fort, för det är en T6 vi sitter i och det betyder att tvålitersturbon lämnar 320 hästkrafter.
Det finns de som säger att Volvo borde hålla sig med större motorer och fler cylindrar, men jag saknar dem inte. Kraftleveransen är jämt och inte särskilt fartberoende och någon egentlig tvekan innan turbotrycket byggs upp märker man inte. Volvo har haft en stund på sig nu att fila fram egenskaperna på sin one-size-fits-all-motor.
Men om motorn är med på noterna vet jag inte vad automatlådan sysslar med. Vi har väldigt svårt att komma överens, lådan och jag, om vilken växel som är lämplig att ligga i. In i kurvorna vägrar den att växla ner, även i ”Dynamic”-läget, och när jag trampar på gasen igen tar lådan både en sekund och två på sig innan den har bestämt sig för hur den ska göra. Först när rätt pinne fallit på plats skuttar vi i väg. Så dags då.
Så det blir till att växla manuellt och det får man göra med spaken, för några paddlar bakom ratten bjuder inte Volvo på – de för förbehållna det kommande ”R-Design”-paketet. Och med spaken växlar jag åt fel håll, för jag har vant vid att växla upp genom att dra spaken bakåt och så är det inte i Volvo. Knappt i några andra bilar heller, för den delen.
Och just som jag sitter och svär åt växellådans brist på koncentration slår autobromsen till, mitt i en kurva. Vid sidan av vägen står några bilar slarvigt parkerade och det är tydligen tillräckligt för att den försiktiga generalen bakom panelen ska sträcka upp handen.
Sedan händer det igen. Nej, man ska inte köra Volvo V60 som en flåbuse, så vi lunkar ut på motorvägen igen. Ljudnivån är behaglig. Motorn mumlar på och däcken pysslar med sitt, den adaptiva farthållaren sätter takten och ”Pilot Assist”, en synnerligen bestämd filhållningsassistent, tar hand om rattandet. Fascinerande.
Linus Adolfsson
Och lite kusligt.
Bilbyte. Diesel. D4 och 190 hästkrafter. Den är precis så där mycket tunnare som man kan förvänta sig, svagare som den är. Men den är precis som bensinaren hövlig i rösten, dieselknarret stör bara på tomgång.
Ännu ett berg ska bestigas och ännu en gång är jag inte karl nog att få bilen att tappa fattningen. Dieselbilen är mer framtung och blott framhjulsdriven, men någon större skillnad i balans finns inte. Bilen håller i som tusan. Växlingschefen nere på automatlådekontoret har fortfarande semester.
Med V60 har Volvo låtit sin förvandling mogna. Den upplevs som väl så bra som konkurrenterna – om än med vissa tillkortakommanden. Den har också en egen stil och en insida att trivas i. Jämfört med Volvo för tio år sedan är skillnaden milsvid, från hygglig men lite slafsig mjukisbyxa till stram kostym och solglasögon. Bra jobbat.
