Volkswagen Tiguan har kommit i en förlängd, sjusitsig version. Vi for till Marseille för att provköra nykomlingen.
Marseille är kontrasternas stad. Utsikten över medelhavet är vidunderlig och husen som kryper längs strandkanten är sjaskigt nedgångna, så där som de ska vara i en hamnstad. Och kryper, det gör trafiken också. Min Allspace svarar med eviga stopp-starthostningar och bara emellanåt får dubbelkopplingslådan chansen att kasta i tvåan. För bråkdelen av en sekund, då, innan det står still igen.
Allspace är alltså en Volkswagen Tiguan, fast längre. Ett par decimeter, närmare bestämt, och därmed har Volkswagen kunnat trycka in en extra sätesrad i bagageutrymmet. Tiguan Allspace är sjusitsig, som en kopia av Skoda Kodiaq. Till och med hjulbasen är den samma.
Och som sådan ska den naturligtvis provköras från baksätet, för allting annat med Allspace är egentligen känt sedan tidigare. Så jag klättrar över ryggstöden och sätter mig längst bak, allt i konsumentupplysningens namn.
Fötterna får inte plats. Det gjorde de för all del inte i Kodiaq heller, så det kanske inte säger så mycket. Man ska inte vara längre än 160 centimeter om man ska sitta i bakersta stolsraden, det säger till och med Volkswagen. Helst ska man inte ha några fötter heller, i alla fall inte i storlekar över 40. Det går förvisso att skjuta fram mellanraden av stolar, men då får de som sitter där inget utrymme kvar för sina knän.
Bytbil
Inget alls, alltså.
Men vad som förvånar är hur bra det går att pladdra med chauffören även från den bakersta raden. Jag hör allt som sägs där framme och önskar väl emellanåt att akustiken inte var så bra. Nåja, det är ju inte bilens fel.
I farten klättrar jag fram en stolsrad och skjuter bak den igen, så att jag får ner 43:orna i fotbrunnarna. Och jo, här sitter man väl helt okej. Min stackars ryggrad har fått smaka för många trånga flygplansstolar på sistone och skulle vilja ha mer omtanke om svanken. Själva sätesytorna är ganska platta och påtagligt insmickrande är inte bänken jag sitter på. Men inte värre än i många andra bilar – baksäten är liksom inte till för att skänka stor komfort i allmänhet.
Men det ger mig i alla fall en möjlighet att fälla den bakersta raden så att vi får plats med mer än bara två stående kabinväskor i bagageutrymmet. För stort är det inte där bak när man är sju i bilen. Desto större blir det när man inte behöver fylla bilen med folk, för med reservraden nedfälld får en semesterpackning plats utan problem. Fäll mittenraden också, så går hela flyttlasset in.
Håkan Nilsson
Eller en mupp.
Undertill baseras förstås Tiguan, även som Allspace, på Volkswagens allomfattande MQB-plattform. Det betyder att den i teorin går att möblera med ungefär vilka motoralternativ som helst. Och att den är väldigt, väldigt lik Skoda Kodiaq.
De motoralternativ som erbjuds på våra breddgrader är fyrcylindriga bensin- och dieselmaskiner på två liter, där bara den klenaste 150-hästarn går att få med växelspak. Annars är det sjuväxlade dubbelkopplingslådor som gäller där värstingen är en 240-hästars diesel. För svenskt vidkommande är samtliga varianter fyrhjulsdrivna – fattas bara annat, Tiguan är ju en suv. Den ska gå att köra i skogen.
Till slut är det min tur att sätta mig i förarsätet igen när vi äntligen har krupit ut ur Marseille och skyfflats långt ut på den sydfranska landsbygden. Här är vägarna smala, krokiga och alldeles underbara att försöka bemästra. Framför mig har en skåpbil bråttom, bakom jagar en Audi. Tiguan Allspace beter sig precis så där bra som Skoda Kodiaq också gjorde i fjol; med fin balans och lite slö växellåda har bilen och jag fullt sjå att försöka hänga med den där skåpbilen, medan Audin bakom ligger som klistrad mot min baklucka. Förlåt, men vägen är helt okänd för mig och jag vet inte vart det svänger efter nästa skymda kurva.
Ratten är riktigt trevlig att hålla i, lagom tunn, och balansen är briljant. Men särskilt kul är det väl inte, Allspace är bedövad från körintryck, från den där nerviga upplevelsen som man söker i en sportbil. Nej, sådan är inte Allspacesjälen kalibrerad och för att finna dess verkliga själ lunkar vi ut på motorvägen västerut. Takten är stadig och Tiguan Allspace trivs bäst när farthållaren får göra merparten av jobbet.
Bytbil
Och störande element placerats längst bak.
Att summera intrycken är inte alldeles rättframt. När Tiguan har blivit Allspace har inte särskilt mycket hänt, åtminstone inte till det sämre. Fortfarande är den en typisk Volkswagenprodukt med allt vad det innebär av allmänt duktiga egenskaper och nu har man chansen att skjutsa ett par extra ungar längst bak – åtminstone så länge de inte har några ben och är duktiga på att klättra in i trånga utrymmen. Kanske är Allspace största fördel den ökade lastförmågan, för med sätesraderna fällda går verkligen hur mycket som helst in där bak.
Frågan är om merkostnaden räcker för att mota koncernkusinen Skoda Kodiaq i grind. Tiguan Allspace är dyrare, men också tystare på vägen. Framför allt ser den ärtigare ut, och har ett bättre namn. För nog är du också villig att pynta några kronor till för att slippa ha en tjeckisk lågprisprodukt på garageuppfarten.
