Skodas senaste suv har ett väldigt fiffigt baksäte som går att vika åt alla håll. Vi for till Sicilien för att provsitta.
Sicilien. Här har fenicier, kartager, greker och romare härskat i omgångar, vandalerna var här och härjade, germanerna, araberna, vikingaättlingarna normanderna. Från Sicilien utgick digerdöden när den skulle sänka Europa och genom en serie svåra jordbävningar försökte ön skaka av sig de kvarvarande resterna av medeltidens civilisation. Sicilien har alltid varit en farlig plats.
Och än i dag försöker ön döda dig, genom sin kaotiska trafik. Hastighetsskyltar är inte ens att betrakta som en rekommendation, utan bara dekoration. Heldragna linjer ses som en utmaning och något allmänt system för hur man bör bete sig kan inte skönjas. Jo, en sak: om man ligger bakom en annan bil ska man helst köra så nära som möjligt, halvvägs ut i mötande körbana.
Vad spelar det för roll bakom ratten i en avslappnad kamrat som Skoda Karoq? För det är någonting med den här bilens själ som sprider lugn och vare sig Etna eller Cosa Nostra känns som några närvarande hot. Kanske är det just därför som Skoda har förlagt provkörningen till den farliga ön, för att understryka tryggheten deras nya suv ingjuter. Eller är det bara för att vädret är bättre än där hemma. Nåväl.
Om bilens stamtavla har vi redan berättat, om rötterna i Volkswagens MQB-plattform, om släktingarna från Seat och om alla elektriska assistenter. Kanske fällde vi också en syrlig kommentar om namnet. Hur kunde vi?
Kort sagt innebär det att Skoda Karoq är en Volkswagen Golf, fast på tjeckiska styltor och med dörrsidor i hårdplast som ärvts från en svunnen tid av politbyråer och planekonomi. Någonstans ska väl Skodas lägre prisnivå motiveras. De har inte heller några som helst premiumambitioner, utan vill bara vara en bil för folk i allmänhet.
Vi rullar rakt över ön, från Palermos larm i norr till sydkustens lugn. En och annan Audi försöker mörda oss, vi försöker mörda en och annan Fiat. För man tar ju seden dit man kommer, snart är hastighetsskyltarna blott glada inslag i trafikbilden och heldragna linjer bara någonting man gärna studsar över.
Fjädringen är bestämd över asfaltens alla sprickor. Inte stötig, för någonstans har Skoda lyckats rätt bra med kompromissen mellan kontroll och komfort, men fast. Stötdämparingenjören i mig noterar ett lätt vaggande i sidled på knöligt underlag, men är det bilen eller vägen som ställer till det? Jag vet inte.
Ingen vänder sig om längs vägen efter oss. En helt ny kaross borde väl väcka något intresse, men Karoq är precis så där medelmåttigt anonym att den inte sticker i något öga. Själv tycker jag att det är synd. Föregångaren Yeti hade en alldeles egen uppsyn, men den här? Den sticker inte upp. Eller ut.
Man sitter bra. Stolarna är generösa och lårstödet väl tilltaget. Kanske är dynan till och med lite väl tilltagen för förare med korta ben. Ljudnivån är behaglig, Skoda är numera inga bullerburkar som de var förr om åren.
Jag letar efter en sportig nerv, men Karoq svarar med en axelryckning. Nej, att pressa i rondeller är inte särskilt belönande, sådan är inte Skodas själ. Inte för att den inte klarar av det, utan mest för att bilen verkar tycka att det är onödigt och dumt.
Baksätet då? Det är inte bara tredelat, skjutbart och fällbart utan man kan också lyfta ut hela konkarongen och utnyttja utrymmet till annat än tjocka släkten. Skoda kallar det för VarioFlex och i Sverige är det standard.
Erik Gustafsson
Erik Gustafsson
När det är på plats och uppfällt är det förvånansvärt bekvämt att sitta i, lagom skålat och faktiskt mer omhändertagande än i den Volkswagen Tiguan jag körde i förra veckan. Det enda man kan klaga på är att knäutrymmet inte är det bästa. Konstigt, Skoda brukar ju vara benutrymmenas bästa vän.
Men eftersom det är en Skoda är den i alla fall full av små förtjusande detaljer, som paraply under passagerarsätet och isskrapa innanför tanklocket. Bensinmotorn, en fyra om 150 hästkrafter, är bra nog, en rätt mjuk typ som jobbar på utan att göra något vidare väsen om sig.
Vill man åka långsammare finns det också en 115-hästars trepip och vill man låta illa finns det dieselalternativ. Skoda tror själva att den minsta bensinmotorn och en kommande 190-hästarsdiesel blir storsäljarna. Lyssna inte på dem, för 150-hästarsmaskinen är alldeles lagom. Så småningom ska den också gå att få med fyrhjulsdrift.
För så är det, bilen jag sitter i är framhjulsdriven. Får man verkligen lov att kalla den för suv i så fall? Jo, för numera handlar det inte om vad man gör med bilen – som att ta ut den i terrängen – utan bara om hur den ser ut. Och för all del, Skoda Karoq är en smula högre än en Golf. Men inte mycket.
Och om man ska jämföra med Golf, eller kanske Volkswagen i allmänhet, så är Skodas sätt lite mer inbott, lite mer människonära där ett par smutsiga strumpor på golvet inte spelar någon roll. Jag behöver inte klä upp mig inför min bil och den skäms inte för mig när håret står på ända en måndagsmorgon. Det är faktiskt rätt skönt.
