När Kia Optima kombinerar kombikaross med plug in-drivlina har man skapat tjänstebilarnas Columbi ägg. Vi provkör på svensk mark.
Slovakien är Kias största marknad i Europa, men Sverige kommer inte långt efter. Inte minst beror det på att Kia spottar ur sig mängder av den lilla Picanto här uppe i norr, så i bil räknat är Kia faktiskt Sveriges femte största bilmärke.
Bil? Ja, det heter så bland generalagenterna. Deras produkter räknas numera i enheten bil, ungefär som centimeter eller kilovolt. Bilar, det är inte längre någonting av kött och blod (eller stål och olja då). Nej, det är själlösa entiteter där alla är identiska och räknas på ett och samma sätt. De räknas som bil.
Och i antal bil räknat sniffar Kia både Toyota och BMW i hälarna, och säljer fler bil än andra tungviktare som Audi, Mercedes-Benz och Skoda. Bara Volvo och Volkswagen är väsentligt större.
Men Kia har sin styrka på privatmarknaden och har inte alls samma tyngd bland tjänstebilsköparna som kombattanterna i statistiktoppen. Inte förrän nu, för med Kia Optima Sportswagon Plug-in Hybrid har man en trollformel för att bemästra det svenska tjänstebilsreglementet som ingen annan: en fullgod familjekombi som ska kunna suga i sig av statens plug in-rabatter samtidigt som den ska kunna krångla sig under universalgränsen om 7,5 basbelopp – åtminstone med gängse företagsrabatter.
Kia räknar till och med att mer än 90 procent av försäljningen ska gå till företagsmarknaden och den enda egentliga konkurrenten i segmentet är Volkswagen Passat GTE – men den är också några tiotusenlappar dyrare.
Volkswagen
Så vad är det här då för bil? Kia Optima lanserades som kombi redan i fjol, precis som plug in-hybriden av sedanversionen av samma bil. Så den enda egentliga nyheten är kombinationen av två redan befintliga modeller.
Hybridversionen skiljer sig från den vanliga genom aktiva luftspjäll i grillen, strömsnåla LED-strålkastare och slimmade fälgar som sänker luftmotståndet. Ja, också luckan för laddsladden förstås. Hemmaladdning med 220 helt vanliga volt ska ta fem timmar, med en 16 A laddbox går det lite snabbare. När det är klart kan man köra upp till 62 km utan inblandning av förbränningsmotorn.
Men då krävs att vädret inte är för kallt eller för varmt, och att man kör försiktigt. Annars kliver förbränningsmotorn in. I normalläget är Optima Plug-in Hybrid eldriven tills batteriet är tomt, men det finns också ett hybridläge som hushållar bättre med energireserverna på långresa. Vill man snåla på strömmen och inte bryr sig så mycket om sina medpassagerare finns också en knapp som stänger av ventilationen på alla platser utom för föraren – ett smart sätt att spara några watt.
Jo, och Kia Optima funkar bra som dragbil även med hybriddrivlinan. Max dragvikt är 1.500 kilo. Kanske kan det kompensera för att bagageutrymmet har blivit lite, lite mindre när batteripaketet ska få plats under golvet.
Sådant som hybridversionen delar med vanliga Optima är både värme och ventilation i framstolarna, eluppvärmd läderratt och den sedvanliga säkerhetsutrustningen som filhållningsassistent, autobroms och allt sånt där. Kias sjuåriga fabriksgaranti gäller även batteriet, så det behöver man inte heller bekymra sig om.
Det gör jag inte heller när jag kliver in i bilen. Inredningen håller väl inte direkt Audiklass och dörrsidorna ser lite tråkiga ut, klädda i stora sjok av svart plast. Men här är nyktert och städad och ergonomin är god. Särskilt ratten har härlig skjutmån, så att även en rattkramare som jag kan sitta bra. Stolarna är väl lagom tjocka också, men syntetlädret bjuder inte direkt på någon smörig nappakänsla. Snarare sitter man på perforerad hårdplast.
Tyst tuffar jag i väg. Allt som hörs är ett avlägset spårvagnsläte från elmotorn och ett ihåligt sus från däcken. Elmotorns vridmoment är starkt redan från stillastående och jag knappar runt lite mellan rent elläge och bensinstöttat hybridläge utan att märka någon egentlig skillnad.
Ute på motorvägen kopplar jag på den adaptiva farthållaren och filhållningsassistenten pysslar lite i rattkransen. Lika bra som Hondas magiska rattassistent är den inte, men god nog. Däremot funderar farthållaren lite väl länge över sina beslut och det blir lätt ryckigt när vägen är besudlad av andra trafikanter.
Jag svänger av motorvägen, ut på Roslagens landsbygdsvägar. Någon styrkänsla finns inte alls och fjädringen är bättre på att hantera potthåll än att äta sportbilskurvor. Det är naturligtvis helt rätt, en Kiakombi lockar knappast fradgatuggande förare i racerskor.
Bara för att vara alldeles säker på min dom kör jag ett improviserat cirkeltest i en av länets större rondeller. Bilen simmar lite lojt på tåspetsarna och däcken skriker av ångest. Ratten kunde lika gärna vara kopplad till solskydden som till styrväxeln, så lite berättar den om underlaget.
Så jag sätter i mig i baksätet och låter mig skjutsas i lagom konsumenttempo. Här är benutrymmet enormt och lär lätt få plats med en skrymmande barnstol. Långa passagerare kanske slår i panoramaglastaket, men Kia säger att det går att beställa bilen med vanligt plåttak. Gör det, om du brukar skjutsa basketlaget till träningen.
Ah, i bakdörrarna finns solgardiner, en trevlig finess. En del däcksbuller, det är väl det enda som stör. Och jag undrar hur konstläderklädseln kommer at se ut när ungarna fyllt perforeringen med glass och kexsmulor.
Så Kiakombi i hybridversion är en rätt rymlig bil med goda brukskvaliteter och ett nästan intakt bagageutrymme. Kanske har den också en gnutta gammalslovakisk touch på inredningsmaterialen.
Hur står den sig då mot Volkswagens klasshegemoni? Tja, Kia är nog enklare att rabattera ner till den närmast obligatoriska basbeloppsgränsen och det fäller väl egentligen hela avgörandet. Bortsett från det har den längre räckvidd på eldrift, men känns inte heller riktigt lika lyxig. Men det var väl inte flärd du var ute efter ändå, eller?
