Det märks var fokus legat vid utvecklingsarbetet av nya Kia Ceed. Körupplevelsen är kanske av ett annat slag än man förväntade sig.
Vid Rio Arades mynning anlade kartagerna hamnen Portis Hanibalis ett halvt årtusende före vår tideräknings början, i syfte att bedriva handel med de keltiska stammar som bebodde den iberiska halvön. Sedan invaderade i tur och ordning romare, visigoter, morer och till sist portugiser under kung Alfons III. Men i dag är det förstås turisterna som härskar här i Portimão på den portugisiska sydkusten.
Vi har samlats på Autódromo Internacional do Algarve, ett tvåmiljarderkronorsbygge som inte bara innefattar en racerbana, utan också en sportanläggning, en teknikpark och ett femstjärnigt lyxhotell. Det är som om en hel stadsdel vikts för motorfest.
För dagen används banan till tester och en Bentley GT3, en mäktig tävlingsbil, lägger varv på banan för att finslipa egenskaperna inför kommande tävlingar. Motorljudet är av tektonisk art, marken skälver under våra fötter och varje växling sjunger som ett släggslag genom jorden.
Vi får hålla till på gokartbanan intill och istället för Bentley Continental i racingoverall får vi nöja oss med Kia Ceed. I mjukisbyxor. Jämförelsen blir lite jönsig och mer än en längtande blick kastas över staketet, dit där Bentleyteamet håller till.
Jaha. Kia Ceed alltså, den heleuropeiska koreanen som nyligen visades i sin tredje generation. I Sverige säljer den som smör. Det är klart, vi är ett trygghetstörstande folk och Kia lockar med sju års nybilsgaranti. Då får bilen vara lite hur som helst, för går den sönder ringer man ju bara till Kia. Alltså har den en ratt, några stolar att sitta på och kanske en motor av något slag. Och sju års nybilsgaranti.
Official White House Photo by Pete Souza
Såld!
I sin senaste inkarnation har den inte bara förlorat en apostrof i namnet, utan också fått ett mer moget formspråk. Kia själva säger att den har fått ”premiumproportioner”, vad nu det skulle betyda.
Men den ser faktiskt rätt bra ut, betydligt mer självsäker än föregångarna och utan onödigt effektsökeri. Så även invändigt. Man slår sig ner i stora, omfamnande fåtöljer som man sitter märkligt bekvämt i. Och klädseln, här tillvalet halvläder, är väldigt mycket trevligare än vad man har vant sig vid i Kia. Brukar inte de ha någon underlig halvgummiklädsel?
Här finns inga digitala instrument, inga myriader med knappar och menyer för inställning av olika körprogram. Kia håller sig på en enkel och lättbegriplig nivå. I stället verkar man ha koncentrerat sig på att skapa en solid känsla och faktiskt lite formglädje. Panelens fejkade läder är oväntat övertygande, med en snygg söm som löper över hela bredden. Knappar och reglage känns som i vilken finbil som helst. Men teveapparaten som man ställt uppe på panelen skämmer.
Baksätet är väl rimligt också, men håller inte samma klass. Man sitter en smula instängt i en mörk och murrig miljö och sätesmusklerna har det inte lika komfortabelt som de har där fram, även om man få plats utan problem. Bagageutrymmet? Rejält. Skulle det ändå inte räcka kommer Kia Ceed snart som kombi.
David Lilja
Den kan man gå vilse i.
En trecylindrig enlitersmotor säger gomorron med lite raspig röst. Den stånkar på bra, växelspaken är lättvispad men lite långslagig och pedalerna passar mitt fotarbete bra. Körmässigt är det två saker som står ut. Dels styrningen, som är ovanligt välavvägd, lagom informativ och kanske en smula köttig. Dels är det sättet den rör sig över vägen på: väldämpat och stabilt.
Man har uppenbarligen lagt mycket tid och pengar på att ge fjädrar och stötdämpare väl utsorterade egenskaper och det har resulterat i att bilen rör sig på ett sätt som man inte alls har rätt att förvänta sig av en transportkartong från Korea. Eller Frankfurt då, där den har utvecklats. Eller slovakiska Žilina, där den byggs. Det går liksom inte längre att sätta vilka etiketter som helst på våra dagars multinationella biloperationer.
Att lufsa fram på motorväg avslöjar ett visst buller från bakdäcken, åtminstone i svensk motorvägsfart med moms på toppen. Och Kia skryter om att farthållaren och filhållningsassistenten tillsammans ska erbjuda ett visst mått av självkörning. Farthållaren funkar som den ska, men filhållningsassistenten är vimsig och låter bilen vingla över vägbanan. Nä, den ska nog bara ses som en sista varning om att man är på väg över i andra körbanan.
Bilbyte. I stället för tre cylindrar och 120 hästkrafter får vi fyra och 140, liksom en sjustegad dubbelkopplingslåda som sköter växlingsarbetet. Den sjunger med lenare röst, utan sandpapper i halsen och passar nog bilen ännu bättre än trepipen. Och lådan gör sitt jobb klanderfritt, så länge man inte tror att sportläget är ett sportläge.
Av någon obegriplig anledning växlar den upp när man släpper gasen, så att man har helt fel växel i när det är dags att trampa på igen. Det är en utsläpprelaterad sjukdom som Kia inte är ensamma om, men det finns de som faktiskt gjort sin hemläxa och programmerat sina sportprogram så att det går att köra, ehum, sportigt.
Nåväl, så länge du inte kör som om du hade stulit bilen är det ingenting som kommer att bekymra dig. Men det bekymrar mig, för nu ska vi ut och köra på den där gokartbanan i Portimão, med Miguel Toril i bilen framför. Till vardags kör han såna där GT3-bilar som är ute och brakar runt den stora banan på andra sidan staketet, men i dag ska han jönsa runt med oss i Kia. Så nu är det ju upp till bevis att man kan köra bil.
Och visst löper Kia Ceed med viga steg mellan de krångliga kurvorna. Vilken bil de har fått ihop, Kia. Den rör sig med en pondus som ingenting annat i klassen och där föregångaren kunde vara både pappig och sladdrig har nykomlingen påtagligt lite underhudsfett.
Ändå fortsätter jag kasta lystna blickar över skranket, mot den där Bentleybilen som stormar fram på banan bredvid. Men den kommer ju inte med sju års fabriksgaranti, så det får vara.
