Redaktören kastade sig på ett plan till Dresden för att prova Hondas hetaste hatchback. Han blev inte besviken.
Redan i grundskolan fick man lära sig att spindlar har åtta ben och att det är så man särskiljer dem från insekterna. Men spindel, det är också ett ord för den del som man bultar fast bromsar och hjul vid på en bil.
På Honda Civic Type R har man, precis som på den senaste Ford Focus RS och vissa versioner av den avsomnade Saab 9-5, separerat spindlarna från själva fjäderbenen. Det betyder två saker: dels har Honda Civic Type R fjäderben i framvagnen (det är en rätt enkel typ av hjulupphängning), dels har Hondas ingenjörer bemödat sig om att förbättra framvagnen på ett effektivt men också kostsamt sätt.
Det märks. Honda Civic Type R är en framhjulsdriven bil med hur många hästkrafter som helst och det brukar vara synonymt med att ratten slits ur händerna så fort man andas på gasen. Men i Type R händer ingenting alls. Inte så mycket som en knyck känns i kringlan utan all fartökning (och det finns ganska gott om den varan) sker helt utan några som helst reaktioner i ratten.
Det beror förstås inte bara på att man separerat spindlarna från fjäderbenen, utan också på att länkarmarna gjorts kraftigare och på att bakvagnens alla multilänkpinnar håller kursen stabil. Mest av allt har nog servostyrningen med saken att göra. Moderna elektriska styrservon kan programmeras för att motverka alla möjliga händelser – och förstås ta hand om filhållningen alldeles själva. Filhållningsassistent kallas det visst.
Vad är då Type R? Hondas avdelning för arga myggor har spottat ur sig smällkarameller sedan 1992, då Honda NSX dök upp i en bananpassad Type R-version. Sedan följde Integra, Civic och Accord i Type R-utförande och alla följde de samma mönster: högvarvande motorer i välbalanserade, framhjulsdrivna chassin och en lätt doft av bakåtvänd keps.
Den bakåtvända kepsen finns nog kvar än i dag, Honda Civic Type R i det senaste utförandet har kjolar och spoilers som skriker ut sin existens – den origamidesign som präglar den senaste generationen Civic har dragits till sin spets i prestandaversionen.
Numera använder Honda överladdning i stället för hysteriska varvtal för att nå astronomiska effekter, men lådan är fortfarande en sexväxlad manuell och några självväxlande alternativ erbjuds inte.
Vid första mötet är förväntningarna inte bara högt uppskruvade, utan också rätt bestämda om vad Civic Type R är för slags väsen. Den fullkomligt sinnessjuka uppsynen ihop med de enorma orgelpiporna som sticker ut där bak får mig att tro att Type R ska vakna med en stor rapning, klia sig lite olämpligt och sedan ge mig en fet snyting. Bomber och fyrverkerier.
Med andan i halsen och en viss oro över mitt näsbens nära förestående knäckning väcker jag bilen till liv. Den svarar med ett stilla mumlande och vi rullar ut över Dresdens alla spårvagnsspår. Rapar den? Nej, och den slår mig inte alls på käften. Tvärt om, den upplevs som lika belevad som en Civic utan vare sig Type eller R, möjligen med lite mindre fluff mellan asfalt och rumpa.
Ratten löper lätt i mina händer och växlar ploppar i som om lådan var full av smält smör. Kopplingspedalen, den minns jag inte ens att jag använde. Civic har dragit åt slipsknuten, det är allt.
Nåväl, någonting måste väl Type R försöka säga till mig? Jodå, tvålitersmotorn kan leverera en jetplansliknande acceleration på beställning och flexibiliteten är enorm. Att luffa runt på sjätte växeln funkar ganska bra i de flesta lägen. Och allt sker med något slags upphöjt lugn, nästan som britterna under blitzen. Det är faktiskt inte så långsökt som det låter, Civic byggs i brittiska Swindon och exporteras därifrån till hela världen.
Så lunkar vi på. Autobahn i lagomt komforttempo inbjuder till verklig långkörning – stolarna är fullkomligt fantastiska för normalbyggda; en kollega klagade över skavsår på kärlekshandtagen – även om vindbruset blir en smula störande i perversa hastigheter.
Men är det kul? Jag vet inte, det är en smula könlöst men samtidigt behagligt lättillgängligt så här långt. Som tur är heter ett av stoppen på vår rutt Lausitzring, en enorm bananläggning i full Formel 1-klass mitt ute i det östtyska ingenstans. Här ska agnar skiljas från vete.
Minuterna innan banan ändras tillbringas i tystnad. Asfalten här är okänd mark, jag vet inte hur sträckningen går, åt vilket håll svängarna vänder. Ska jag verkligen kunna utmana egenskaperna hos Hondas Ringensvärd här?
När vi rullar ut ur depån gnager nervositeten, för en sekund eller två. Sedan släpper den. Turbon börjar pumpa luft, däcken gnuggar sig mot underlaget och bromsarna knattrar i pedalen när de förhandlar med underlaget om hur mycket grepp som finns kvar. Stolen, den fantastiska, håller i mig genom kurvorna och motorn blåser iväg mig ut på raksträckorna. Växlar ploppar i, uppåt, nedåt. Reflexmässigt varvtalsmatchar jag vid nedväxlingarna, men det behöver jag inte för – självklart – gör bilen det åt mig. Så gnider jag av den sista av farten in i kurvan, låter gummit gnissla och försöker hålla mig från att gasa på mig. Håll in, klipp tangeringspunkten och låt bilen flyta ut i utgången. Oj, blev det lite för mycket nu?
Bytbil
Ingen fara. I min iver glider jag långt ut på kantstenarna men bilen svarar bara med ett snett leende. Så här lättkörd, så här snäll, tror jag aldrig att en busbil någonsin har varit. Kanske är den inte den mest livliga leksak man kan tänka sig, men om man söker bekräftelse är Honda Civic Type R den mest uppmuntrande kamrat jag mött.
Snart har det blivit en uppgörelse mellan mig och instruktören i bilen framför och vi stormar genom knepiga kurvkombinationer och ut på den bankade inledningen till start- och målrakan. Sedan får vi slå av och vänta in de andra. För ett ögonblick var jag en mästare bakom ratten, men det var bilens förtjänst, inte min. Inte konstigt att Honda bemästrade Ringen, för i Civic Type R är både du och jag Kenny Bräck.
Åter ute på landsvägen summerar jag intrycken samtidigt som filhållningsassistenten mjukt men bestämt håller koll på vart jag är på väg. Mjuk men bestämd, det är nog en beskrivning som passar hela bilens karaktär, en varm och vänlig själ som inte gör vidare väsen av sig i onödan. Ja, bortsett från den sprakande kostymeringen då.
