Vår redaktör tror att han kan någonting om bilar. Men hans egna handlingar bevisar motsatsen. Läs och lär.
Familjebussen var en fransk sak med italienskt namn och den började hosta mitt i Essingeledens rusningstrafik. Den som någonsin njutit dess trängsel vet att man inte gör sig populär genom att skapa en propp på Sveriges mest trafikerade väg. Kallsvettig skrek jag åt bilen att den inte skulle dö och hackande kröp vi fram över asfalten, långsamt, med blink och pip från instrumentpanelens alla varningslampor.
Vi kom i alla fall hela vägen hem. Svordomar osade ur mungipan när jag ställde undan bilen i garagets skamvrå och dagen därpå tog jag tåget till arbetet. I den kollektiva folktransporten kunde jag överväga alternativen som stod till buds. Min första tanke var att råka elda upp den hostande bussen, den andra också. Den tredje var att jag behövde lösa mitt transportbehov under den tid min buss behövde stå på verkstad och det var då den där pirrande känslan infann sig, den att man äntligen hade en ursäkt att köpa på sig en bil.
Genast rasslade tankarna igång. Nu hade jag chansen att köpa någonting bara för köpandets skull, någonting som skulle ta mig fram och tillbaka till jobbet under en begränsad tid och sedan krängas iväg, helst utan att gå med alltför stor förlust.
Först tänkte jag småbil, men efter några sekunders sökande insåg jag att det är ganska dyrt att åka billigt – snåla sparbössor tenderar att stå högt i kurs. Då vände jag på resonemanget och letade efter någonting storslaget i den allra billigaste budgetklassen. En Hyundai XG30 kanske, koreanernas tidiga, lite halvhjärtade försök att göra en premiumbil, eller Volvo 960 – stor, trygg och törstig och ganska olik det mesta jag har ägt.
På kafferasten kom härdsmältan. Min kollega Emil nämnde att hans pappas Audi S8 var till salu. Tjugo år gammal, 37.000 mil och utebliven besiktning på grund av obefintlig bromsverkan. För tiotusen spänn skulle den bli min.
Det brann i synapserna. När den var ny kostade Audi S8 sisådär en miljon och nu kunde jag få den med 99 procent rabatt. Sade jag att jag skulle fundera på saken? Bad jag att få titta på den? Kollade jag upp vad en Audi S8 kostar att försäkra. Nej. Jag sade ”jag tar den”.
En mörk novemberkväll i en av Stockholms södra förorter gjordes affären upp. Säljaren tjatade om att jag skulle provköra, jag tjatade om att han skulle ta mina pengar. Så blev det, och jag gled bromslös hem genom natten.
NOAA
Hustrun stönade och döpte bilen till Udo, ett namn passande en tysk schlagerstjärna vars status dalat för länge sedan. För det var precis vad min nyinförskaffade Audi var, en David Hasselhoff på sin ålders höst.
Bromsarna var verkligen dåliga och aldrig har jag varit så duktig på att hålla avståndet till framförvarande fordon – ett par kilometer, minst. Allt som hände när jag tryckte ner mittenpedalen var att den svarade med ett svampande stön utan att hastigheten ändrades nämnvärt. Och när jag slet av hjulen förstod jag varför.
På höger sida hade bromsskivan rostat av längs mitten, så den var delad i två halvor som inte satt ihop med varandra. Så när man tryckte på bromspedalen var allt som hände att skivhalvorna trycktes ihop med varandra utan att göra motstånd mot beläggen. Många timmar och några kostsamma turer till Mekonomen senare satt nya skivor och belägg på plats och äntligen kunde jag njuta av det allra bästa som Audi hade att bjuda på. En vridning på nyckeln väckte V8:an och jag kunde åter rulla ut i ljuset.
Då började motorn hosta, ackompanjerad av blink och pip från instrumentpanelens alla varningslampor. Inledningen på min relation med Udo kunde ha startat bättre.
Nåväl, med tiden skulle den avdankade schlagerstjärnan skärpa till sig och när alla arga lampor släckts hade vi ett längre liv ihop än vad jag någonsin föreställt mig från början. För oavsett alla de ålderskrämpor som satt i skalet bjöd Udo på någonting som få andra bilar har, inte bara slösande utrymmen, enorm motorkraft och ett motorvägslugn som bjuder in till evighetslångt resande, utan också en känsla bakom ratten att man framför någonting signifikant, någonting som inte bara utvecklats med vänsterhanden utan som fått omsorg och kärlek från första stund. Att köra lyxbil är en upplevelse, hur bedagad den än må vara.
