Ferrari 250 GTO till salu för en halv miljard kronor

I början av sextiotalet hade Ferraris främsta GT-racer, Ferrari 250 GT SWB, börjat kännas daterad i konkurrensen mot Shelby Cobra, Jaguar E-Type Lightweight och Aston Martin DP214. Under ledning av Giotto Bizzarini satte Ferraris ingenjörer igång arbetet med en ny GT-bil ämnad för homologering åt FIA:s Grupp 3-kategori.

Men strax innan arbetet med den nya bilen var slutfört lämnade Bizzarini bolaget och tog sina stjärningenjörer med sig, efter en dispyt med den synnerligen principfaste Enzo. Färdigställandet av Ferraris flaggskepp landade i stället på den unge Mauro Forghieris bord.

I mångt och mycket lånade Forghieri tekniken från föregångaren SWB (som står för Short Wheel Base, alltså Kort Hjulbas). Den handsvetsade rörramen fick nya geometrier för att sänka vikten och hela plattformen sänktes något för att få en lägre tyngdpunkt. Men alltjämt hade den nya racerbilen den tolvcylindriga Colombomotorn på tre liter och en stel bakaxel.

Den största nyheten var nog ändå den fantastiska karossen. För en gångs skull hade inte Pinin Farina fått uppdraget att knacka ihop plåtformerna, utan äran tillföll Carozzeria Scaglietti, som skapade en tidlös coupé som lyckades se både slank och muskulös ut på samma gång. Den slutliga formen finslipades faktiskt i Pisauniversitetets vindtunnel, ett närmast okänt grepp för tiden.

Under tre års tid tillverkade Ferrari 39 stycken 250 GTO (där ”O” står för Omologato, alltså Homologering) och av den var det bara 33 som hade den uppräta coupéformen vi lärt känna igen – och fyra av dem byggdes om i efterhand.

Motorsportorganisationen FIA krävde att Ferrari skulle bygga 100 bilar för att klara regelkraven, så Ferrari fick skyffla samma bilar mellan olika ställen för att lura organisationens inspektörer. Så kom det sig att Ferrari 250 GTO tog hem FIA:s GT-mästerskap tre år i röljd.

Sedan var sagan slut. GT-racingen togs över av effektivare mittmotorbilar, som Ferrari 250 LM och Ford GT40. Den gamla 250 GTO var knappt vatten värd på begagnatmarknaden och först i slutet på sjuttiotalet började ett intresse för bilen som klassiker att spira. Då hade Giotto Bizzarrini gjort sig odödlig hos Lamborgini och Mauro Forghieri lett Ferraris Formel 1-stall till ett flertal VM-titlar.

Bizzarrini höll förstås på med annat också.

I våra dagar har intresset för 250 GTO snarare förbytts mot en oöverträffad vördnad och som modell är den sannolikt den mest eftertraktade överhuvudtaget. Så sent som 2014 såldes ett exemplar av auktionshuset Bonhams för den svindlande summan 38,1 miljoner dollar, motsvarande en kvarts miljard kronor. Det är världsrekord, för så vitt summorna är kända är det den högsta köpeskilling som någonsin erlagts för en bil.

Men det kan komma att ändras inom kort. Den brittiska bilhandlaren Talacrest har lagt ut en Ferrari 250 GTO till försäljning för den fullkomligt vettlösa summan 45 miljoner brittiska pund. Det motsvarar drygt en halv miljard svenska kronor.

Då är bilen i fråga inte vilken dussin-GTO som helst heller, utan chassinummer 3387 det andra byggda exemplaret någonsin. Den vann sin klass i 24-timmars på Le Mans 1962 i händerna på amerikanerna Bob Grossman och Glenn Roberts och fortsatte att tävla framgångsrikt fram till och med 1965.

Efter racingåren renoverades bilen omsorgsfullt med så många ursprungliga bitar som möjligt, med målet att kunna tävla i historisk racing. Då hade den levt ett hårt liv och skicket var inte det bästa, så bilen fick plockas ner i mycket små delar och sedan plockas ihop igen. Då var den röd och röd fick den bli igen, men nu har den fått sin ursprungliga blå kulör tillbaka.

Så vad väntar du på? Hala fram de 513.229.731 kronor som behövs och slå John Collins på Talacrest en signal.

Foto: Talacrest, RacecarTV/Youtube
redaktoren@bytbil.com