NÀr farbror Ferraris hustru gnÀllde för mycket lÀmnade ingenjörerna företaget. Sedan startade de ATS.
Greve Giovanni Volpi di Misurata hade redan som barn fĂ„tt Ă€rva sin fars enorma förmögenhet och som tjugo-nĂ„gonting-Ă„ring i det gryende sextiotalet visste han att sĂ€tta sprĂ€tt pĂ„ pengarna â racerbilar Ă€r nĂ€mligen inte billiga.
Genom sitt racingstall Scuderia Serenissima hade han skaffat sig goda kontakter med Ferrari. Och dÄ menar vi inte biltillverkaren, utan gubben. Greve Volpi fick ofta sina leveranser före konkurrenterna. Det berodde knappast pÄ att greven skulle varit sÀrskilt mÀrkestrogen, för nog sÄgs Serenissima med bilar frÄn bÄde Cooper och Maserati (och till och med Cooper-Maserati) i garagen.
Men Volpi betalade som han skulle, ett unikum i motorsporten dÀr pengar alltid varit en bristvara. SÄ Enzo (Ferrari, alltsÄ) stÀllde honom först i kön och grevens stall hade alltid friska bilar pÄ startlinjen.
Just dÀrför torde det ha varit en chock för Ferrari nÀr Volpi vÀnde dem ryggen och i stÀllet gick till ATS, som deras generöse mecenat och ekonomiske garant. För ATS, det var ett företag som föddes av ilska gentemot Ferrari och ingenting annat.
SÄ hÀr var det, att Enzos hustru Laura brukade komma in pÄ kontoret och stÄ och kÀfta med cheferna. Enzo tyckte vÀl att det var skönt att för en gÄngs skull slippa fÄ vara den som högg huvudet av folk, men resten av företaget började bli ganska trött pÄ den arga tanten.
I november 1961 stÀlldes problemet pÄ sin spets. SÀljchefen Girolamo Gardini (ingen relation till gardiner) stÀllde ett ultimatum till gubben, att antingen skulle tanten försvinna eller sÄ gjorde han det.

Ferrari S.p.A.
Gissa vem som fick gÄ. Med sig tog han nÄgra av de starkaste tankekrafterna inom Ferrari och tillsammans startade de Automobili Turismo e Sport S.p.A, eller kort och gott ATS, med intentionen att göra allting bÀttre Àn surgubben i Maranello.
Framför allt hade Gardini fÄtt med sig ett par av Ferraris allra frÀmsta ingenjörer, nÀmligen Carlo Chiti och Giotto Bizzarrini. Dessa bÄda herrar skulle komma att revolutionera sportbilsvÀrlden och forma den till det den Àr i dag.
Men dÄ var de fortfarande i stort sett okÀnda. Bizzarrini hade arbetat med en GT-bil Ät Ferrari som vi i dag kÀnner som 250 GTO, vÀrldens dyraste bil, och Chiti, han hade en sÀrskild talang för motorkonstruktion. Tillsammans hade de tÀnkt en tanke hos Ferrari om att sportbilarna borde göra som i Formel 1 och sÀtta motorn i mitten.

Ferrari S.p.A.
Och tillsammans kokade de ihop bÄde en Formel 1-bil och en sportbil hos ATS. Till sÀsongen 1963 stÀllde man upp med ATS Tipo 100, i princip en karbonkopia av Ferrari 156, med en 1,5-liters V8 bakom förarens rygg. Uppdraget att köra gick till de forna Ferrariförarna Phil Hill och Giancarlo Baghetti (ingen relation till franska limpor), men bilen var sÄ genuint genomusel att köra att racingsatsningen stod pÄ nÀsan och var död nÀr sÀsongen tog slut.
DÄ var förutsÀttningarna för sportbilen ATS 2500 GT helt annorlunda. PÄ GenÚvesalongen 1963 tog den andan ur besökarna, en sportcoupé med motorn bakom föraren, men framför bakhjulen. Hur, ehum, hade de tÀnkt nu?
Motorn, det var samma maskin som i Formel 1-bilen, förstorad till 2,5 liter för att kunna sÀtta lite fart pÄ den större bilen. Bizzarrini hade egentligen önskat sig en V12 och blev faktiskt sÄ sur pÄ Chiti att han lÀmnade företaget. Sedan ritade han sin egen V12-motor och sÄlde den till Lamborghini.

Automobili Lamborghini S.p.A.
SÄ Chiti fick ensam bÀra ansvaret för rörramskonstruktionen. Faktiskt var ATS 2500 GT i mÄngt och mycket en racerbil, nödtorftigt kromdekorerad till lyxig boulevardtransport och med en ursÀktande registreringsplÄt dÀr bak.
Karossen hade knackats ihop hos Allemano i Turin och för formgivningen stod den multibegÄvade flygingenjören Franco Scaglione.

BMW Group (!)
Det sÄg alltsÄ ljust ut för ATS dÀr i GenÚve, pÄ vÄren 1963. Intresset var stort och provkörningsrapporter vittnade om en enastÄende körupplevelse med den tidens mÄtt. Att bilen sÄg fullkomligt mÄngalen ut gjorde inte saken sÀmre.
Men molnen hade redan tornat upp sig pÄ horisonten. Greve Volpi lÀmnade projektet efter dispyter med övriga investerare och Formel 1-projektet drÀnerade företaget pÄ resurser. Carlo Chiti kÀmpade i motvind och lyckades faktiskt fÄ ihop nÄgra bilar till hungrande kunder, liksom en racerbil med aluminiumkaross som fick heta GTS i efternamn.
Och vÀrlden kom i kapp och körde om. Ferrari slÀppte sin första sportvagn med mittmotor, 250LM, som skulle gÄ vidare som den sista Ferrari att segra i Le Mans och DeTomaso kom frÄn ingenstans (eller egentligen frÄn Argentina) med sin mittmotorbil Vallelunga.

ATS hade inte lÀngre nÄgonting att sÀtta emot och nÀr pengarna var slut vek företaget ihop sig. Chiti gick vidare och startade Autodelta, som skulle komma att bli Alfa Romeos tÀvlingsdivision.
Giovanni Volpi di Misurata fortsatte att driva sitt Scuderia Serenissima under hela sextiotalet innan han gick tillbaka till sin huvudsysselsÀttning att vara greve och Giotto Bizzarrini skulle slÄ sig ihop med en kylskÄpsmagnat vid namn Renzo Rivolta och bygga sportbilar under namnet Iso.

Av de storslagna planerna blev ATS blott en tummetott. Men Àn i dag kan ingen ta ifrÄn dem att ha byggt Italiens första sportbil med mittmotor.