Vid ett första ögonkast såg Volvos nykomling ut ungefär som vanligt. Klossig och kantig skulle en Volvo vara. Men under skalet var 850 GLT femcylindrig, framhjulsdriven och förbluffande ärtig att köra.
Tjugofem, då har man redan klarat av de viktigaste milstolparna: bli byxmyndig, ta körkort och köpa sprit på Systembolaget. Vad betyder egentligen tjugofem?
Jan Wilsgaard, Volvos långvarige chefsdesigner, hade redan hunnit gå i pension när Volvo 850 GLT visades för allmänheten i juni 1991. Han hade ju faktiskt varit med ända sedan tidigt femtiotal och legat bakom välkända nyllen som Amazon, 140/240-serierna och lyxcontainern 760 GLE. Wilsgaards arv var djupt rotat i nya Volvo.
Så försiktig var formgivningen att det var lätt att missta 850 för 740, Volvos storsäljande tegelsten som med gjutjärnsmotor och stel bakaxel ivrigt försökte klamra sig kvar vid ett nittonhundratal i upplösning. Det var inte förrän man tog plats bakom ratten som den stora förändringen gav sig tillkänna.
Först motorljudet, ett ivrigt purrande i stället för det plågade skrik man var van vid. Sedan väguppträdandet, plötsligt svängde Volvo när man bad om det, snarare än att häva sig trött över framhjulen och stöna sig genom kurvan. Kunde det verkligen vara så här kul att köra Volvo?
Det märktes direkt att Volvo hade tagit körupplevelsen på allvar i utvecklingsarbetet av den nya 850 GLT. Den femcylindriga aluminiummotorn inte bara lät trevligt, den svarade på gas och ville gärna varvas ur. När sedan Turbo- och T5-R-modellerna följde de kommande åren etablerade sig Volvo som familjefaderns favoritbil. Och med Rickard Rydell som dragplåster i standardvagnsracing befäste Volvo den positionen.
Nu har det alltså gått 25 år sedan Volvo kastade av sig arvet av PV. Och med det följer att 850 numera får lov att sterilisera sig på sjukhus, se alkoholreklam och adoptera. Nästa stora steg, det blir ålderspensionen. Grattis Volvo 850!
Foto: Renault
redaktoren@bytbil.com
