För 50 år sedan visade Volvo upp en efterlängtad lyxbil. Men riktigt så lyxig som den borde ha varit blev den aldrig.
När Volvosuggan, PV 800, till slut gick i pension i slutet av 1950-talet uppstod ett hål i Volvos modellprogram. Man hade inte längre någon lyxbil, någonting för alla disponenter och byrådirektörer som krävde klass och komfort på sina resor mellan bruken.
Vilja saknades inte. Redan 1952 hade man visat konceptbilen Philip, en stor bil med V8 under huven och formgivning lånad från dåtidens amerikanare – i synnerhet Kaiser, för det gick knappt att se skillnad på dem. Så det blev ingenting av Philip.
Inte heller blev det någonting av Projekt 358, återigen en stor bil med V8 under huven och tänkt som en direkt ersättare till Suggan. Den fick silkessnöret när en intern rapport förutspådde att marknaden för stora bilar skulle krympa. Men med P358 lade grunden för det som tio år senare skulle bli Volvo 164.
Volvo Cars
Här fanns nämligen alla stilelementen på plats. Karossen såg ut som en uppblåst Volvo 144 och fronten, med sin upprättstående grill och fyra strålkastare, skulle vi återse i princip oförändrad hos Volvo 164. Men då, i slutet av 1950-talet, ekade den förstås mest av brittiska Vanden Plas.
Faktiskt skulle det aldrig mer bli någon separat lyxmodell placerad ovanför de vanliga vardagsvagnarna på statustrappan i Volvosortimentet. I stället skulle det bli en uppiffad variant av Volvo 144 som skulle få bära flaggan i märkesflottan.
Volvo 164 presenterades inför pressen i Göteborg den 26 augusti 1968. Jämfört med 144 fanns här fler kromlister och så förstås den där udda clownnäsan med en hög och smal grill i mitten. Under huven satt en rak sexcylindrig motor, den första från Volvo Personvagnar på ett decennium, och för att få plats med den hade man förlängt karossen med en decimeter mellan framhjulen och vindrutan.
Ylleklädseln var lyxigare än galonsätena i Volvo 144, men någon utpräglad lyx var det inte fråga om. Under det första modellåret, 1969, var varken dimljus, rullbälten eller nackskydd standard och de första provryttarna klagade över att det inte ens fanns någon klocka i bilen. ”Obegripligt”, stönade Vi Bilägare.
Redan året därpå hade Volvo öst på med utrustning och nu fick man till och med läderklädsel. Snart kunde man också få en starkare insprutningsmotor och mot slutet av modellens levnad hade den fått vadderad instrumentpanel och stötfångare som såg ut att kunna flytta berg.
Volvo Cars
Men vid det laget sjöng Volvo 164 på sista versen och 1975 skulle bli modellens sista år. Då såldes den också bara i USA och Japan, för i vår den av världen hade efterträdaren 264, med fjäderbensframvagn och halvfransk V6-motor, redan börjat levereras till hugade disponenter och byrådirektörer. Eller vilka det nu var som fortfarande kunde tänkas köpa en lyx-Volvo.
Det hade förstås kunnat sluta annorlunda. Så sent som i slutet av 1960-talet drömde Volvo fortfarande om att bygga en riktig lyxbil, en stor bil med V8 under huven. Men när Pehr G. Gyllenhammar tillträdde som VD satte han stopp för alla utsvävningar, fokuserade på allt annat än biltillverkning och dömde ut blotta tanken på en lyxbil.
Tänk, annars kanske Volvo hade utmanat bilar som Audi A8, BMW 7-serie och Mercedes-Benz S-klass än i denna dag. Hörde jag en suck av saknad från landets alla disponenter och byrådirektörer?
