För 90 år sedan fanns en Opel som inga andra. Den gick som en raket, eftersom den var en raket.
Den kinesiska Songdynastins raketer skulle hålla de invaderande mongolerna på avstånd, men Djingis Khan var liksom inte den lättskrämda typen. Så när han hade gjort processen kort med Song tog han med sig raketerna och lade resten av världen under sig. Och därmed kom rakettekniken till Europa.
Så klart använde man den främst i krig; att ha ihjäl sin nästa har varit i alla tider varit teknikutvecklingens främsta drivkraft. Under ett halvt årtusende satte man fjutt på stubiner för att kuva barbarer. Fast det gick inte alltid som tänkt, för raketer har en osviklig förmåga att åka dit de vill och träffa någonting helt annat än målet. Så världens militärmakter fortsatte i huvudsak att använda kanoner. Då visste man åtminstone ungefär vilken riktning kulorna tog vägen.
Inte förrän alldeles i början av 1900-talet började man på allvar drömma om att använda raketer till någonting annat än att grilla grannarna. Inspirerade av författare som Jules Verne och H G Wells såg forskare och vetenskapsmän raketen som nyckeln till att åka riktigt, riktigt fort.
En som drömde var den österrikiske vetenskapsskribenten Max Vailer. Han skrev en bok, Vorstoß in den Weltenraum, om hur man skulle kunna använda raketer för att åka ända ut i rymden. Boken blev en bästsäljare och Vailer gjorde sig ett namn, så pass att Fritz von Opel blev nyfiken.
Fritz von Opel var förstås sonson till symaskinskungen Adam Opel och son till Wilhelm Opel, som blev von när han adlades 1917 och som tillsammans med sina bröder hade startat biltillverkning strax efter Adams död. Fritz, han var testchef i pappas bilfabrik men framför allt var han en fartfantom. Han tävlade i bilracing, men blev utesluten av det tyska förbundet efter en konflikt. Då vände han sig mot båtracing i stället och dominerade vågorna under säsongen 1927.
Ungefär samtidigt träffade han Vailer och gav honom uppdraget att ta fram en raketdriven bil. Redan i mars 1928 stod den klar, Opel RAK 1, baserad på den enkla lilla Opel 4/12, med tolv raketmotorer och 40 kilo fast bränsle. De första testerna ägde rum på Opels anläggning hemma i Rüsselsheim och visade att raketdriften hade potential – och att testanläggningen var för liten.
Ett par månader senare hade Vailer och von Opel laddat om. Opel RAK 2 var baserad på den större 10/50-modellen och hade fått dubbelt så många motorer som 1:an. Och den här gången skulle man inte tuffa runt inne på något avskilt område. Nej, RAK 2 skulle få prova sina vingar (bildligt talat) på den beryktade Avusbanan i Berlin – en racerbana som i princip bara bestod av en enda lång raksträcka som man körde fram och tillbaka på – inför 3.000 inbjudna gäster som skulle få bevittna spektaklet: journalister, politiker, kändisar, alla var där. Det var den 23 maj 1928.
Efter gängse välkomsttal rullade mekanikerna ut RAK 2 till startpunkten och drog skynket från den vingförsedda cigarren. Först där installerades raketerna och den känsliga tändningsmekanismen. Sedan tog von Opel själv plats bakom ratten, vinkade till publiken och fyrade av raketerna.
Därmed skrev han också in sig i historieböckerna, för när raketröken hade lagt sig hade von Opel kört 238 kilometer per timme. Och även om det inte var den snabbaste bilen någonsin – det var för tillfället någonting som hette Triplex Special – så var den i alla fall världens snabbaste raketbil. Och både gubben och bilen var ju faktiskt världens snabbaste Opel.
Inte nöjde sig von Opel med det. Han satte raketer på ett flygplan, Lippisch Ente, som brann upp, och på en rälsbunden farkost, Opel RAK 3, som spårade ur. Sedan klev raket-Fritz ur sin egen historieskrivning och lämnade både Opel och Tyskland för gott.
Kvar blev Max Veiler, som började experimentera med flytande bränsle i sina raketer. Det skulle han inte ha gjort, för rätt vad det var exploderade en av hans alkoholraketer 1930 och den tog Vailer med sig in i evigheten, samma år som en viss Wernher von Braun gick med i det av Vailer startade Rymdfartsförbundet. Så hade det inte varit för Opels rekordbilar kanske vi aldrig hade kommit till månen.
