Sir Henry Segrave skulle förmodligen inte misstycka. Snart för vi lyssna och lukta till en enorm motor från förr.
Windermere är Englands största naturliga sjö. Här brukade det förra seklets motorhjältar slå varandras hastighetsrekord, så även sir Henry Segrave. Fredagen den trettonde juni 1930 satte han sig ner i rekordbåten Miss England II, repade liv i de dubbla tolvorna från Rolls-Royce och fällde fram gasreglagen.
Minuter senare var både han och hans chefsingenjör döda, besegrade av en trädgren dold i vattnets tunna vågor.
Vad gjorde väl döden när rekordet var slaget? Sir Henry Segrave hade framfört sitt fartyg i 158.94 km/h och det rekordet fick stå fast i nästan ett helt år, innan amerikanen Gar Wood släppte iväg sin Miss America IX till att bli först över 100 mph på vatten.
BMW Group
Tre år tidigare, den 29 mars 1927, hade Henry Segrave dragit tiotusentals åskådare till sanddynerna ovanför Daytona Beach i Florida, där han i sin Sunbeam 1000hp skulle slå hastighetsrekord på land.
För att slå det gällande rekordet var Segrave tvungen att fullfölja två vändor, en åt vardera håll över stranden. Starka vindar tvingade honom att köra ut i havet för att få stopp på ekipaget, men han lyckades fortfarande hålla maskineriet vid liv så att han kunde göra resan tillbaka. På de båda sträckorna hade Segrave lyckats komma upp i 323 respektive 333 km/h och därmed blev han den förste som bekräftade ett rekord på över 200 mph.
Bilen, denna makalösa Sunbeam, var en av de allra första bilar som tagits fram enkom för hastighetsrekord. Under huven där fram hade den en Sunbeam Matabele, en 22,5-liters V12 flygmotor på 435 hästkrafter. Sedan hade den en till likadan bakom cockpit. Växellådan var treväxlad och bakhjulen drevs med kedja. Totalt vägde bilen över tre ton.
Sedan många år står bilen utställd på National Motor Museum i Beaulieu i södra England. Där har den levt ett lugnt liv, låtit kroppen förfalla och motorerna fyllas av oxid.
Men inte mer. Nu är det slut på sötebrödsdagarna, Sunbeam ska på gym. Eller närmare bestämt, en av motorerna (den bakre) ska renoveras till ett skick där det faktiskt ska gå att starta upp den. Museet vill därigenom låta publiken få återuppleva ljuden och dofterna som drabbade publiken på Daytona Beach den där marsmorgonen för nittio* år sedan.
Några fler fartrekord kommer det dock inte att bli frågan om. Att repa liv i en motor får räcka och om finanser och ideell energi räcker till kommer det att ske någon gång senare under året. Då kanske man borde se till att befinna sig i närheten av Beaulieu.
*Inte sjuttio, som jag skrev tidigare. Det är jobbigt att räkna när man skriver en fredagkväll.
