Det absoluta hastighetsrekordet för kolvmotordrivna bilar är slaget. Och det gjordes i en 50 år gammal bil.
Mitt i den amerikanska mellanvästern breder saltöknen ut sig. Bonneville Salt Flats är resterna av en gammal sjöbotten, en kvarleva från inlandsisens dagar. I öster finns fortfarande Stora Saltsjön kvar, Amerikas svar på Döda havet. I väster bara vidsträckta saltslätter.
Om vintrarna översvämmas området och hela öknen dränks i vatten. Djupet blir aldrig mer än någon centimeter, men det är tillräckligt för att packa ihop saltet och släta ut alla ojämnheter.
Det gör saltslätterna i Bonneville alldeles ypperliga för att slå hastighetsrekord på. I över 100 år har förhoppningsfulla släpat hit sina maskiner, väckt dem till liv och försökt köra fortare än alla andra på det släta underlaget. Vissa har lyckats. Många har misslyckats. Några har förolyckats. Bonneville ger, och Bonneville tar.
Så när Danny Thompson satte sig i rekordbilen Challenger 2 den gångna helgen visste han vilken risk han tog. Men när resultatet tickade fram hade Thompson segrat över saltslätten. Han kan numera stoltsera med det absoluta hastighetsrekordet för kolvmotordrivna fordon: 722 kilometer per timme. Och han gjorde det i en 50 år gammal bil.
Challenger 2 konstruerades nämligen redan 1968 av Thompsons far. Marion Lee Thompson – men du känner honom förstås som Mickey – tävlade i dragracing redan på femtiotalet och 1960 blev han den förste amerikanen som körde snabbare än 400 miles per hour (644 kliometer per timme) i Challenger 1, en farkost driven av fyra kompressormatade V8:or från Pontiac. Men något officiellt rekord blev det aldrig, för ett sådant måste mätas i båda riktningarna och när Thompson skulle köra sin andra vända bröt bilen ihop.
Mickey Thompson gick vidare i karriären, ställde upp med sinnrikt konstruerade bilar i Indycar, startade sitt eget däckmärke och blev med tiden en levande legend, en av de där som förändrade motorsportvärlden i grunden.
Han var tillbaka på saltslätten 1968, den här gången med den cigarrformade Challenger 2, elva meter lång men inte ens en meter bred. Framför föraren satt en Ford 427 och bakom honom en till. Tillsammans hade de båda motorerna närmare 2.000 hästkrafter.
Men den gången regnade rekordförsöket bort, saltslätten var åter sjöbotten precis som i forntiden och någon körning blev det inte fråga om. Thompson gick vidare som vanligt, började sälja biltillbehör och startade tävlingsserier, så som man gör som obotlig entreprenör.
Faktiskt var det tänkt att Thompson och Challenger 2 skulle attackera Bonneville på nytt så sent som 1988, nu tillsammans med sonen Danny som visat sig vara en duglig förare i både motocross och formelbilsracing. Men den här gången skulle ödet inte vara lika förlåtande som de båda tidigare gångerna. Den 14 mars sköts Mickey Thompson och hans fru ihjäl av två maskerade män, som flydde på cyklar. Först 20 år senare skulle en tidigare affärspartner dömas för dådet, och det skulle ta ytterligare tio innan helgens rekordkörning.
Projektet att väcka liv i Challenger 2 har pågått i flera år. Motorerna är numera utbytta mot moderna dragracingmaskiner, betongblockade Hemimotorer på 2.500 hästkrafter – per styck! Dubbla treväxlade lådor länkar samman de båda motorerna och balanserar kraftuttaget, i stället för att föraren ska behöva göra det med dubbla gaspedaler, och säkerheten är uppgraderad för att motsvara moderna krav.
Men i grunden är det samma bil, med samma chassi och samma handknackade aluminiumkaross, som den nu 69-årige Danny Thompson till slut bärgade pappas så efterlängtade rekord med. Framför allt var platsen den samma: resterna av en gammal sjöbotten, en kvarleva från inlandsisens dagar.
