Fler modeller betyder fler tävlingsklasser för Scuderia Cameron Glickenhaus. Därför får vi nu en mindre och billigare superbil.
Hur många superbilar har världen plats för? Förr fanns två tillverkare, en i Maranello och en i Sant’Agata, men numera tycks det finnas en superbilsbaron i varenda byhåla från Mellerud till Madagaskar. Vi har förstås Koenigsegg och Pagani, McLaren och Bugatti. Aston Martin har förstås sin Valkyrie och Mercedes-AMG sin One.
Audi har R8, Honda har NSX, Ford har GT. Sedan kommer alla uppstickare, småskuttar som fått för sig att de kan spika ihop en bil och kränga iväg den för fantasisummor. Några av dem har vi rapporterat om, till exempel Apollo, Aspark, ATS, Fittipaldi, Hennessey, Italdesign, Mazzanti, Nio, Rimac, Saleen, Spyker, Techrules, Vanda och Zenvo. Puh! Om inte det räcker lovar förstås både Cizeta och Vector att det fortfarande ska gå att beställa deras produkter.
Cizeta Automobili
Jo, så har vi ju förstås amerikanska Scuderia Cameron Glickenhaus, operationen som startade i 24-timmars på Nürburgring med en bil som sedan också presenterades i gatgodkänt utförande. Sedan i somras har Scuderia Cameron Glickenhaus också den amerikanska trafikmyndigheten NHTSA:s godkännande som lågvolymstillverkare och deras idiotsnabba SCG 003S kan därmed börja säljas till hugade spekulanter.
Men efterfrågan på SCG 003S, som är en väldigt extrem (och dyr) bil, kommer inte att fylla upp fabrikens tillverkningskvot om 325 bilar per år. Dessutom siktar man på att expandera sin tävlingsverksamhet till serier som GT3 och Le Mans-klassen GTE och då behövs någonting mer sparsmakat.
Därför får vi nu Scuderia Cameron Glickenhaus SCG 004S, en lite mindre, lättare och framför allt billigare modell som också ska utgöra bas för de kommande tävlingsvagnarna. Motorn är monterad bakom stolarna och är en fem liter stor, turboladdad V8 på 660 hästkrafter och den driver bakhjulen genom en helt vanlig sexväxlad spaksak – ett närmast utrotat fenomen bland dagens superbilar.
Formgivningen är också lite mer återhållen än hos storebror, bortsett möjligen från takbubblan som synbart hålls uppe av en framåtriktad targabåge. Nog påminner den en smula och konceptbilen Abarth 2000 Coupe Speciale från 1969.
Pininfarina
Väl inne i bubblan får man klättra över passagerarsätet för att komma till förarplatsen. Den är nämligen centralt placerad som i en gammal McLaren F1, med plats för en person på vardera sida. Väl där har man en makalös panel att tutta på, synbarligen fri från pekskärmar. Och ratten, är inte det den klassiska gamla Momo Prototipo?
Både chassistrukturen och karossen har ett högt kolfiberinnehåll varför vågen ska stanna på under 1.200 kilo. De första prototyperna kommer att börja rulla i sommar och leveranserna ska komma igång under 2019. Priset? 400.000 dollar, alltså motsvarande ca 3,4 miljoner kronor, är Scuderians idé om hur mycket en ”mindre och billigare bil” ska kosta.
