Suzuki S-Cross har fått nytt ansikte och snålare motorer. Vi har provkört och vet vilken modell du ska välja.
På världsmarknaden är Suzuki en storspelare, som tillverkar drygt två miljoner motorcyklar och nästan tre miljoner bilar per år. Det gör dem till en av de 10 största biltillverkarna i världen. Men i Sverige köper vi tjänstebilar och Suzuki skvalpar omkring i statistikens periferi med någon procent av marknaden. Mest känt är märket kanske för den körglada kartongbilen Swift och för åttiotalsjeepen SJ.
I den nyligen ansiktslyfta Suzuki S-Cross finns en sträng av DNA från båda dessa modeller. Vi blev inbjudna till en förhandsprovkörning inför presentationen på höstens bilsalong i Paris.
Vad pratar vi om?
Suzuki S-Cross är en crossover, ett mellanting mellan en vanlig golfklassbil och en suv. Modellen presenterades 2013 och har nu fått en ansiktslyftning med ny front och nya detaljer, nya bränslesnåla motorer och små förändringar i övrigt.
Modellens kanske starkaste kort är bruksmässig framtoning och fyrhjulsdrift i de flesta varianter. Kort sagt en enkel och rättfram gummistövel. Närmaste konkurrent torde vara Nissan Qashqai, som är något större och dyrare.
Hur ser den egentligen ut?
Tidigare har S-Cross varit tämligen anonym i gatubilden, men med den nya kromgrillen ger bilen ett mer självsäkert intryck. Uppsynen ger mer intryck av skäggstubbshaka än det tidigare pokemonleendet.
Och hur är den på insidan?
Interiören är städad och nykter utan särskilda utsvävningar. Utrymmena är bra för biltypen, även om det blir trångt att sitta tre i bredd på den platta baksätesbänken. Fram är det lätt att hitta en skön körställning då justermöjligheterna är goda. Tre utrustningsnivåer erbjuds, där den enklaste har radio, luftkonditionering och antisladdsystem och den lyxigaste skinnklädsel, panoramaglastak och autobroms.
Till nyheterna hör nya klädslar och ett uppdaterat infotainmentsystem med välfungerande pekskärm.
Hur är den att åka i?
S-Cross är rakt igenom en vardagsprodukt, en vitvara, och som sådan övertygar den. På landsvägen är ljudnivån hyfsad även om en del vägbuller letar sig upp genom hjulhusen. Fjädringskomforten är fin och filtrerar bort asfaltens småknatter.
Båda motoralternativen gör sitt jobb. Den mindre motorn är trecylindrig och morrar gott med ett lätt knatter som känns i ratt och rumpa. Den större motorn är mjukare och går med lägre varvtal.
Att pressa endera motor över vardagsvarvtal är ingen större mening, orken avtar ju mer man piskar på. Inte heller är det någon större mening att försöka slå rekord i rondeller, styrningen är lättgående men ger ingen som helst indikation om vad som händer nere vid asfalten. Det är uppenbart att Suzuki inte försökt övertyga kurvkramare – sade jag att S-Cross är en vardagsprodukt? I trafiken är den lättkörd, med en koppling snäll som filmjölk.
Hur är den att köpa och äga?
Inköpspriserna är vettiga, bensinförbrukningen låg och andrahandsvärdet kommer sannolikt att vara högt. Som många andra japanska bilmärken har Suzuki statistik som visar på bekymmersfritt bilägande.
Med minsta motorn i enklaste utförandet kostar S-Cross 164.900 kronor. Det är ett högst rimligt pris. Priserna stegrar sedan kraftigt och i sitt dyraste utförande tar Suzuki 248.400 kronor för bilen, med fyrhjulsdrift och sexväxlad automatlåda. Då finns det alternativ på marknaden som är tuffa att konkurrera mot.
Kanske mest intressant är S-Cross i fyrhjulsdrivet utförande med mellanmycket utrustning i Exclusivepaket. Då ingår backkamera, klimatautomatik och takreling. Med lilla motorn klarar man sig då på en hundralapp när under 200.000-kronorsstrecket. Då får du en välspecificerad vitvara att slita på i längden.
Foto: Bytbil
redaktoren@bytbil.com
