Terrängkapaciteten är enorm i Mercedes-Benz nya pickup. Men kanske skämmer arvet från Nissan.
Instruktören från Mercedes-Benz säger åt mig att köra upp med det högra hjulparet på rampen. Bilen lutar så att ena benet pekar upp i luften och jag tror att jag ska ramla ut genom sidorutan innan karossen välter över mig. Men Mercedesrepresentanten tittar medlidande på mig och säger att det bara lutar 25 grader. X-klass klarar 40.
Mercedes-Benz X-klass är alltså märkets nya inbrott på pickismarknaden och delar i allt väsentligt teknik med Nissan Navara. Motor och drivlina är de samma, liksom själva rambygget på vilken karossen vilar, men karossen är egen. Mercedes-Benz vill gärna knyta X-klass till alla sina suvar, men de är egentligen vanliga personbilar som bara fått tillväxthormon och skjutit i höjden.
Och X-klass är en arbetshäst, väsensskild från våra vanliga personbilsburkar. Bakaxeln är stel och den inkopplingsbara fyrhjulsdriften har hög- och lågväxel. På flaket kan man lasta ett ton och på kroken får man hänga 3,5 – om man har tillräckligt med bokstäver på körkortet.
Mercedes-Benz har stora förhoppningar för sin nya pickup. Segmentet växer i vår del av världen och då särskilt i den änden som inte bara är arbetsredskap utan också bjuder på lite guldkant i grusgropen.
Men fortfarande är det företagare som är målgruppen. Mercedes-Benz X-klass säljs genom transportbilsorganisationen och bland kunderna finns alla former av företagare: lantbrukare, snickare, rörmokare och alla som behöver en bil med plats för en lastpall på flaket. För all del, en och annan bil kan nog köpas av privatpersoner och användas i hobbyn, om man nu jagar eller fiskar, rider eller plaskar med båtar.
Oavsett vad man ska ha sin bil till erbjuder Mercedes-Benz en uppsjö av tillbehör med rätt attityd: flaklock och kåpor, lastsäkringsskenor och störtbågar – eller styling bars, som de heter i tillbehörskatalogen. Men det finns än så länge bara ett enda motoralternativ: en fyrcylindrig dieselmotor från Nissan. På andra marknader finns en klenare variant ihop med olackade stötfångare och plåtfälgar, men detta skogsvänliga utförande kommer inte till Sverige.
Daimler AG
Höjden är det första som slår mig. Man kliver inte in i bilen, man klättrar upp i den. Sedan avslöjas Nissankopplingen genom att ratten inte är ställbar i längsled, bara i höjdled. Meh. Fast stolarna är sköna – baksätet är förstås inte det största – och instrumentpanelen ser inte ut som i någon Nissan. Och åtminstone jämfört med den gamla Nissan Navara jag själv brukade skumpa omkring i för något tiotal år sedan är X-klass ett helt annat väsen.
Det gäller inte bara inredningen utan också väguppträdandet. Fjädringen är förvånande försigkommen och sväljer både knotter och kast. Tyst är det också och man skulle gärna åka långt och länge i X-klass. Traktorchassit avslöjas bara genom ratten, styrningen är vevig och en smula vag. På något sätt hade en truckknopp passat karaktären bra.
Dieselmotorns knorrande passar i alla fall bilen bra, det ger en kuliss av arbetsredskap utan att vara påträngande, mer som en påklistrad kuliss av nytta, lite som att klä ut sig till brevbärare på halloween. Men den stånkar inte på från botten som man hade önskat i den här typen av bil, lite mer lågvarvsvrid hade känts mer passande.
Nåväl, det kommer väl när X-klass kommer med Mercedes egna V6-diesel någon gång under nästa år. Då får den också tyskarnas egna automatlåda och permanenta fyrhjulsdrift. Vad den kommer att kosta? Ingen aning.
Landsvägen blir bara en parentes i vår provkörning. Bilarna har inte hunnit registreras än och den huvudsakliga utsorteringen får ske på inhägnat område, närmare bestämt Trosta Park norr om Stockholm.
Så vi får fräsa omkring på halkbana, i trånga manöverutrymmen och i konbana. Med full gas gnisslar däcken tills antisladdsystemet ilsknar till och hämtar hem alla försök till sladd. Kul? Nej. Men imponerande lugnt. En vända med fullastad släpvagn ändrar inte den uppfattningen, även om det går långsammare.
Det verkliga eldprovet kommer efteråt, i terrängbanan. En lerig stig slingrar sig mellan träden och skulle förmodligen bemästra de flesta. Men X-klassen tuffar på i sin lågväxel som om ingenting hade hänt. Så om man ska ut och åka i skogen är X-klass alldeles utmärkt. Eller om man ska köra upp med ena sida på en ramp, förstås.
Sedan är den korta provkörningen över och intrycket som består är att Mercedes-Benz framför allt lyckats få till en fjädringsfunktion som slår det mesta på fingrarna. För att vara ett arbetsredskap, byggt på ram och med stel bakaxel, klarar X-klass av att imitera mer civiliserade konstruktioner på ett förvånansvärt övertygande sätt, samtidigt som den har kvar en egen karaktär. En mysig bil, helt enkelt.
