Med återhållen formgivning och avancerad teknik var Ferrari 456 GT både först och sist i sitt slag. Nu är det läge att köpa.
Vad får man för en halvmiljon i dag, om man är ute efter en sportcoupé? Kanske en Mercedes-Benz C-klass med någon marsipanmotor, eller en Audi A5. Känner du dig lite vildare suktar du kanske efter en Ford Mustang, är du lite mer återhållsam trånar du förmodligen efter en BMW 4-serie. Sedan finns det inte så mycket mer att välja på.
Begagnat? En några år gammal BMW 6-serie eller en Jaguar XKR kan väl fungera. Nissan GT-R om man vill åka fort, eller en Maserati GranTurismo om man vill åka snyggt. Porsche, förstås, en 911 av ungefär vilken generation som helst går nog att få för en halvmiljon. Bara den inte är för gammal, eller för ny.
Det går till och med att hitta en och annan Ferrari för den sortens pengar, som 360 eller 430, om man nu inte ställer några krav på komfort eller utrymmen. Kanske kan de ökade ägandekostnaderna också i någon mån balanseras av det minskade värdefallet på en gammal bil. Räkna inte för noggrant bara.
Vet ni vad? Sluta räkna överhuvudtaget, luta er tillbaka och ta en smutt, bara en smutt, av portvinet ni just hällt upp och försök känna efter hur det skulle vara att sitta i en bil som erbjöd allt av det där: Skönhet och hastighet, exhibitionism och återhållsamhet, ökade ägandekostnader och minskat värdefall. Den skulle till och med vara en Ferrari, och bjuda på både komfort och utrymmen. Allt detta för en halv miljon kronor.
Detta svar på världens alla frågor heter Ferrari 456 GT och det enda den saknar är en motor av marsipan. Den var den allra sista Ferrarimodellen med någon form av återhållen elegans, innan allting från Maranello skulle skrika ut sin ängsliga åtrå att bli sedda, att bli uppmärksammade med alla sina överdrivna former, sina pukor och fanfarer.
För Ferrari 456 GT var diskret. Den var ingen rullande Liberace i trafikbilden. Den lät inte illa. Hjulen såg nästan lite bortkomna ut under sina skärmar, ett etikettsbrott som Ferrari aldrig skulle göra sig skyldig till i våra dagar. Min hustru, som annars älskar allting Ferrari, avskyr den.
Kungen hade en, så klart, som han sålde så sent som för ett par år sedan. Förmodligen passade de ihop, eftersom han ägde den i närmare 20 år och han syntes ofta njutande bakom ratten. Så Ferrari 456 såg inte fullkomligt galen ut och man skulle nästan ha kunnat missta den för en vanlig bil.
Men vanlig var den ju förstås inte. Till att börja med var motorn en helt ny V12:a med dubbla överliggande kamaxlar och torrsumpssmörjning. Framför allt var den vacker, motorn alltså, med sina skulpturala insugs- och avgasrör. Växellådan var också ny och placerad där bak, ihop med differentialen, för att förbättra viktfördelningen mellan fram- och bakvagn precis som på gamla Ferrari 275 GTB.
Fiat Chrysler Automobiles NV
Karossen var av aluminium, med de för formen så viktiga luftutsläppen i framskärmarna, och den vilade på en stålram. Här blandades klassiskt hantverk med spjutspetsteknik: skärmarna var av kompositmaterial och unika metoder användes för att foga samman de disparata materialvalen.
Inredningen var subtil, återhållen. Lädret var förstås precis så där smörigt som bara italienare kan garva det och växelspaken löpte i en aluminiumkuliss på klassiskt Ferrarimanér. Det fanns ett baksäte där åtminstone barn upp till elvaårsåldern kunde trivas.
För all del, man skulle nog trivas i där bak i en Ferrari även som vuxen, trots att man skulle sitta som en ihoptrampad kartong. Till och med bagageutrymmet lär ha varit tillräckligt för en lagom semesterpackning för två: både kreditkortet och tandborsten fick plats.
Så med 456 GT hade Ferrari i sanning värpt ett Columbi ägg och dessutom klivit in i nutiden med en bil som lovade att fungera till vardags, till skillnad från de spröda konstverken från åttiotalet. Kanske skulle den intressanta stål-och-aluminium-konstruktionen inte uppskatta svenskt saltbruk, men faktum är att många bilar rullat tiotusentals mil och älskats av sina ägare.
Ja just det, det här skulle ju vara en köpguide. Så, det var det första konsumentrådet: undvik saltslask. Bortsett från det behöver man byta kamrem tämligen regelbundet (inte gratis) och tidiga bilar kan lida av slitna ventilstyrningar vilket resulterar i blårök ur avgasrören (inte heller billigt). Trötta packningar kan svettas olja och kan behöva bytas (kan orsaka plånbokssmärta) men bortsett från det är den tämligen lågtrimmade motorn ganska tillförlitlig.
Eftersom karosskonstruktionen är en smula speciell ska man se upp med att krocklagningar är korrekt utförda. Kolla att lacken är schysst och att karossens panelgap är jämna. Eller betala efter skick, förstås.
Elektroniken kan vara full av spöken. Kontrollera att stolarna rör sig när du drar i knapparna och att fönsterhissarna fungerar. Luftkonditioneringen krånglar ofta och är dyr att reparera. Då är gummilister billigare, men de har också ofta torkat ihop och kan behöva bytas. Undvik förresten bilar med automatlåda, inte bara för att boxen är unik för modellen och extremt dyr att reparera om någonting skulle gå snett, utan också … en Ferrari med automatlåda? Nej.
Så, det finns så klart massor av saker att se upp med hos en begagnad gammal bil, men det uppvägs av belöningarna. För det första, en Ferrari 456 GT lär inte falla i värde. Det har gått många år sedan den fortfarande sjönk i andrahandsvärde och du kan fråga dig själv hur mycket en ny Audi A5 kommer att vara värd om några år.
För det andra är den en Ferrari, någonting som inte bara garanterar en körupplevelse utöver det vanliga utan också en naturlig överlägsenhet gentemot de lägre stående djuren i vår automobilfauna. Men framför allt är Ferrari 456 en av de vackraste bilmodellerna genom tiderna. Jämför bara med efterträdaren, blasfemiskt döpt till 612 Scaglietti, som helt tappade alla proportioner och bara köptes av kunder med pensionärsrabatt på Östermalmshallen.
Ferrari
Det sägs att ingen gentleman färdas bakom färre än tolv cylindrar och det är helt sant. Frågan är bara hur jag ska kunna sy ihop den här säcken med någon form av klickvänligt kommersiell trovärdighet, eftersom det i skrivande stund bara finns ett enda exemplar av Ferrari 456 till salu bland våra radannonser. Nåväl, ni som läser får väl slåss om den, eller vänta på nästa. För att inte köra en Ferrari 456 är knappast ett alternativ. Eller hur?
