Bankörd: Volkswagen Golf R

Circuit Mallorca är en 3.200 meter lång asfaltsbana med 13 kurvor. Eller hårnålar, kanske man skulle säga. Här, tio minuter från Palma, flaxar jag runt och missar varenda apex och vet inte var jag är. Jag bromsar för tidigt, för sent, gasar på mig och stressar upp mig.

Bilen biter ihop, suckar lite åt sin inkompetente förare och skjuter iväg som en explosion. Sedan släpper den små handgranater i avgasrören vid varje växling.

Inte ens växlingarna lyckas jag med. Min bil är utrustad med dubbelkopplingslåda och när jag först försöker köra i automatläget glömmer bilen bort att efter en inbromsning lär det komma en fullgasattack ut ur kurvan. Så jag försöker paddla själv, men banan är så tajt att bland allt rattvevande glömmer jag bort vad som är upp och vad som är ner, vad som är vänster och vad som är höger. Så paddlandet blir mest ett växlingslotteri och jag  känner bilens förakt för mig genom hela kroppen.

Egentligen är jag här, på Mallorca alltså, för att provköra Volkswagens senaste elbil e-Golf. Men som av en händelse råkade våra tyska värdar också ha ett koppel av nya Golf R och en väl ihopvikt racerbana som krydda åt evenemanget. För banan, den är varken stor eller bred, snarare skrynklig som en gokartbana.

Vänta nu, finns det en ny Golf R? Jajamensan, inte ens Golfuppställningens kanonversion R fick ostört passera genom Volkswagens ansiktslyftning av Golfuppställningen i höstas. Visst, i stort handlar det om samma bil som förr, med turbomatad tvålitersmotor och fyrhjulsdrift. Till nyheterna i år hör några extra hästkrafter och allmän piff.

Innan jag har begripit hur man hittar runt banan är åkningen över och jag muttrar någonting surt över att behöva lämna över ratt och bil till nästa grupp. Intrycken är fortfarande lite bubbliga när jag försöker sortera dem. Vad var det här för bil egentligen?

Först och främst är den en Golf och vad det betyder har vi rett ut tidigare. Krutdurken R delar samma grundläggande egenskaper. I vardagstrafik lär det bara vara den raspande whiskyrösten som särskiljer R från inte R – så länge man inte nyser till och råkar gasa. Då studsar R ur startblocken och vräker sig förbi det mesta som kan tänkas vara i vägen.

Numera går det till och med att få sin Volkswagen Golf R som kombi (Sportscombi på Volkswagenspråk) och då får man inte bara in barnstolarna, utan även barnvagnen och blöjpaketen. Eller kanske rollatorn, om man vuxit ur småbarnsåren.

Men fick jag egentligen några intryck av körningen? Tveksamt. Den var en Golf med raketmotor, det minns jag, och att jag svettades över bansträckningens alla överraskningar. I depån slickar jag såren medan åskknallarna ekar från banan. Tänk om man bara fick några varv till, tänker jag medan jag petar in några tapas i truten.

Inte förrän alldeles innan vår buss ska ta oss till flygplatsen öppnas en lucka i körschemat. Dags igen alltså. Koncentration. Nerver. Puls. I tanken har jag gått igenom varje kurva och försökt bromsa, styra in och gasa ut utan att göra en clown av mig själv.

Blicken säger väl allt?

Och redan på första varvet sitter körningen på ett helt annat sätt än tidigare. Den här bilen har en vanlig växelspak, vilket faktiskt känns tryggare. Nu vet jag vilken växel som ligger i och åt vilket håll jag behöver dra i spaken för att byta. Med högerfotens ytterkant försöker jag blippa till på gasen för att möta nedväxlingar, men det är lite långt mellan pedalerna och bromsarnas servoverkan gör häl-och-tå-manövrerna lite yxiga. Eller om det bara är jag som är en klant, det håller jag inte för otroligt.

Snart är världen utanför banans asfalt som bortblåst. Bromsarna arbetar hårt in i kurvorna, sedan viker jag runt och fäller progressivt ner gaspedalen tills jag kan hålla fullt. Motorn är arg på höga varv, rapar högt vid uppväxlingar och spottar knallskott vid nedväxlingar. Däcken gnäller under misshandeln och börjar bli ganska trötta efter en hel dags hårt arbete. Snart skriker de av smärtsam understyrning, jag vevar med ratten och försöker hitta grepp med gaspedalen. Så, balansen tillbaka, full gas. Men alla elektroniska hängslen litar inte riktigt på mig och håller tillbaka, vill inte släppa på all kraft förrän de är säkra på att jag ska klara av det. Räta ut spåret, skjut ut.

Nu kan ingenting störa mig, inte ens instruktörens förmaningar i komradion. ”Håll avståndet, ta det lugnt, backa av där bak” skrapar det från högtalaren. Aldrig. Hornen har växt ut och gör stora revor i innertakets tyg. Bilen och jag, vi andas eld och ilska och varje kurva ska förgöras. Däcken gråter av smärta.

Depå. Hoppa ur, slita åt mig väskan och springa till bussen som så när är på väg att lämna mig kvar. Hade det varit någonting dåligt? Knappast, jag skulle gärna spenderat en dag till där på banan. Eller resten av livet.

Tänk att det går att göra så där med en Golf. En hel dag har den smiskats av förare av olika kvalitet som vräkt den genom kurvorna som vore den en vante. Ändå bryter inte en svettdroppe fram ur dess panna utan den står bara i honnör, med upphöjt lugn, och väntar på nästa gäst.

På kvällen, nedbäddad i sängen, sjunger motorn i Golf R fortfarande för mig. Braaap brapp brapp baaahp poff poff host braaaahp. Och det skulle den fortfarande klara av med skuffen full av blöjor.