Med rötterna i en skåpbil med tvåtaktsmotor var MB 100 enkelheten själv. Det hindrade inte AMG att spöka ut den med spoilers och sportstolar.
Historien om Mercedes-Benz minibuss MB 100 tar faktiskt sin början i Ingolstadt 1949. Där började DKW då tillverka den revolutionerande F89 L, eller Schnellaster som den skulle komma att heta. Med en tvärställd tvåtaktare i fronten som drev på framhjulen kunde den lilla skåpbilen få ett plant lastgolv och snart sågs den med allehanda hantverkare och företagare bakom ratten.
Snart skulle den också komma att tillverkas på licens i Francos Spanien, hos det baskiska bolaget Industrias del Motor S.A, eller IMOSA. Med tiden skulle DKW komma att bli synonymt med transportbilar på den spanska marknaden och 1963 uppdaterades deras variant av Schellaster med en ny, modern kaross och den fick namnet DKW F 1000 L.
Så småningom fick den trecylindriga tvåtaktsmotorn svårt att hävda sig mot konkurrenternas modernare maskineri och IMOSA knöt ett avtal med Mercedes-Benz om att få köpa deras dieselmotorer. Det gick så långt att tyskarna köpte upp hela den spanska operationen 1975 och började kalla bilarna för Mercedes-Benz F1000 L.
Så kom det sig att Mercedes-Benz började bygga bussar i Baskien och det gör de än i denna dag. Så småningom hade även F1000 L börjat bli pensionsmogen och ersattes 1981 av MB 100. Den skulle komma att bli en riktig långkörare som fick leva ända fram till 1996. Men alltjämt var den egentligen bara ännu en uppdatering av den gamla plattformen från DKW.
För här fanns ju redan allt bra: utprovad teknik och platt golv. Mer krävdes inte. Dieselmotorn, fortfarande på tvären vid förarens fötter, knattrade ur sig 75 hästkrafter och det räckte för att göra både rörmokare och husbilsförare på gott humör. MB 100 var enkelheten själv.
I andra änden av skalan fanns AMG, en fullt fristående trimfirma i Affalterbach inte långt från Stuttgart och de hade gjort sig ett namn genom att hälla ner stora motorer i Mercedes-Benz finaste bilar. I ande och mening kan man inte komma mycket längre bort från MB 100.
Ändå fick de för sig att de skulle släppa sina Hammerbyggen för ett ögonblick och i stället sätta tänderna i stackars MB 100. Resultatet blev AMG MB 100 D och presenterades i januari 1989. Med ett rejält plastkit åt karossen och ett par runda strålkastare i fronten såg AMG långt kaxigare ut än den försynta, spanska originalkartongen. Kunderna kunde få tvåtonslack, sportsäten, Alcantaraklädsel och till och med telefon. Men motorn lämnades orörd.
Därmed är AMG MB 100 D också den enda dieselbil som det numera Mercedesägda AMG har satt sin logga på*. Fler lär det väl knappast bli heller, för om Mercedes-AMG skulle få för sig att vässa dagens V-klass lär den få en arg V8 under huven. Och en sådan vill vi ha. Hörde ni det, där nere i Affalterbach?
* Bortsett från AMG C 30 CDi, som några av er har påpekat.
