För sextio år sedan visades prototypen till Alfa Romeo Giulietta Sprint Speciale i Turin. Nu vann den Concorso d’Eleganza Villa d’Este.
Från början var det inte särskilt mycket beställt med Den Anonyma Lombardiska Bilfabriken, eller Anonima Lombarda Fabbrica Automobili som den hette vid starten 1906. Okej, den hette inte ens så ännu och inte heller hade man några egna produkter. Nej, fabriken började som en ihopskruvningsenhet åt franska Darracq.
Inte förrän nya investerare klev in efter några år gav man sig själva A.L.F.A.-namnet och började utveckla egna bilar och det var när affärsmannen Nicola Romeo tog över verksamheten 1915 som man bytte namn till Alfa Romeo.
Fast då rådde förstås världskrig och Romeos fabrik byggde inga bilar. Verksamheten var helt fokuserad på krigsmateriel och allt från ammunition till flygplansmotorer ramlade ut genom fabriksgrindarna i Milanoförorten Portello.
Storhetstiden var 20- och 30-talen. Var man rik och berömd satt man bakom ratten på en Alfa Romeo, så enkelt var det, och framgångarna i motorsport lät inte vänta på sig. Vittorio Jano trollade fram tekniken, Enzo Ferrari drev racingstallet och Tazio Nuvolari kammade hem de stora segrarna.
Men Nicola Romeo hade lämnat sitt livsverk åt sitt öde redan 1928 och snart kom Alfa Romeo att hamna under statens, och Mussolinis, kontroll. Och än en gång brakade krig loss i Europa. Återigen fick flygmotorer prioriteras före allting annat och sedan kom de allierade och bombade Portellos fabriker till grus.
Efter krigsslutet visste den nyfödda italienska republiken inte riktigt vad de skulle göra med sin biltillverkare. Ytterligare några varianter på det gamla lyxbilstemat såg dagens ljus – bland dem den intressanta 6C 2500 Villa d’Este. Men snart såg företaget hur tyska, franska och italienska konkurrenter började sälja bilar till de stora massorna och Alfa Romeo ville inte vara sämre.
Så Alfa Romeo bytte målgrupp. Det började med sedanmodellen 1900, en bil som lär ha tjänstgjort som inspiration till Jan Wilsgaards Volvo Amazon, och den nya strategin tog ordentlig skruv med Giulietta. Här fanns en snygg liten bil med avancerad teknik som ändå inte kostade blod. Faktiskt lanserades den först som underskön coupé, ritad av ingen mindre än Franco Scaglione.
FCA
Annars var det motorn som fick kännarna att salivera. Cylindervolymen var blygsam, men maskinen var gjord med block och topp av aluminium och den hade dubbla överliggande kamaxlar. Arvet från motorsporten var tydligt i en tid när andra fortfarande pruttade ur sig bojsänken av gjutjärn med sidventilsteknik utan att skämmas.
Giulietta blev så klart en succé och modellen bildade bas för det Alfa Romeo som vi känner i dag: inte ett bilmärke för de rikaste och, eh, berömdaste, utan tillverkare av allmänt trevliga och hyfsat överkomliga familjebilar som kanske haft mer hjärta än hjärna ibland.
Då som nu kryddade man modellprogrammet med ett och annat extra starkt pepparkorn. Ur den större 1900-serien föddes undersköna coupémodeller och när det var dags för Giulietta att skapa avkommor städslades Scaglione ännu en gång.
Resultatet var en sagolikt slank sportcoupé som stod utställd i prototypform på bilsalongen i Turin 1957 och det var inte bara utseendet som fick publiken att tråna. Nej, det var namnet som gav dem någonting drömskt i blicken. Smaka på det: Alfa Romeo Giulietta Sprint Speciale. Visst känner man toner av Federico Fellini?
Med det kommer vi också till det den här artikeln egentligen skulle handla om: årets upplaga av den automobilistiska skönhetstävlingen Concorso d’Eleganza Villa d’Este vid Comosjön i norra Italien. Just det, samma Villa d’Este som beställdes av Kardinal Ippolito d’Este och som fick ge namn åt en Alfa Romeo-modell efter kriget.
Här samlas varje vår det välskräddade folket med sina välskräddade bilar och låter sig och sina klenoder bedömas av herrar i hatt med domarbok i hand.
Och i år var det just Scagliones prototyp från Turinsalongen för sextio år sedan som kammade hem högvinsten, Best of Show. Kanske borde vi ha rapporterat om det redan då, när det hände i slutet av maj. Men gamla bilar kan väl må bra av gamla nyheter?
Bilen ägs i dag av Corrado Lopresto, arkitekt, entreprenör och samlare på gamla bilar. Och det handlar inte vilka gamla bilar som helst, utan i garaget har han ett drygt hundratal italienska klenoder, många av dem ovärderliga specialmodeller och prototyper som berättar om italiensk bildesignhistoria.
Precis som hans unika Alfa Romeo Giulietta Sprint Speciale. Det skulle faktiskt komma en produktionsserie av Sprint Speciale, som fick en lite rakare hållning och kaross i stålplåt. Men Loprestos bil har kaross av handknackad aluminium och ett detaljarbete som får den mest förhärdade konsthatare att smälta.
Se bara på den välvda vindrutan, den tunna grillen och de sirligt utförda emblemen. Även om produktionsmodellen var vacker när den började tillverkas 1959 hade den ändå fått kapitulera på några punkter inför verklighetens krav.
Efter de första 101 byggda bilarna – några av dem hade faktiskt också aluminiumkaross – rätades fronten upp och plastrutorna ersattes av glas. Nu monterades också stötfångare och bilen såg alltmer nykter ut.
FCA
När sedan Giulietta ersattes av den betydligt mer moderna Giulia lanserades 1962 fick även Sprint Speciale växa upp, med namn och större motor från nykomlingen och jag undrar om den inte fick skivbromsar också. Hur som helst gick Sprint Speciale ur tiden 1965, efter ett par tusen tillverkade bilar. Motorn, den så kallade Nordmotorn, skulle leva vidare i storlekar på upp till två liter och med dubbeltändning levde den ända in på nittiotalet.
Och om du är sugen på en Sprint Speciale finns det faktiskt en till salu på Bytbil. Tycker du att den är dyr? Nåja, den lär inte bli billigare med tiden. Så slå till, annars gör jag det.
