Nästan tjugo år har gått sedan du kunde köpa en ny McLaren F1. Men nu har ett oanvänt exemplar dykt upp.
Jag känner med dig. Du sitter där på ditt gods med tårna nedborrade det persiskt handknutna silket och fingrar på kaffekoppens Mingporslin. Fingret får knappt plats i koppens öra och soffbordet av elfenben är egentligen för litet för den stora mattan. Livet skaver verkligen.
Så du gör ju som man alltid gör i sådana situationer. Man slår tillbaka. Kastar koppen i golvet och skriker åt någon tjänare att städa upp. Vad de heter? Det bryr man väl sig inte om att ta reda på? Nu heter de i alla fall ”du där”. Och kaffet var ändå kallt.
Sedan kommer du på vad det är för fel. Nere i stallet (det är förstås inget stall, utan en tvåplansbyggnad med egen vinkällare) står din bilsamling, men den bereder dig inte samma känsla av överlägsenhet som den gjorde förr. Den saknar kraft. För visst, din Ferrari LaFerrari är säkert spänstig och din Bespokebyggda Rolls-Royce passar bra att fara till kontoren i. Kanske skulle den behöva en större bull bar där framme bara. Raderna med klassiker signerade Scaglietti, Touring och Zagato, de funderar du knappt på längre. Nej, det är din McLaren F1. Den luktar inte gott. Den luktar inte nytt.
För när det begav sig på nittiotalet byggde McLaren blott 106 exemplar av sin revolutionerande superbil, prototyper och tävlingsbilar inräknat. Med dem kröntes nittonhundratalet och världen blev sig aldrig mer lik. Och du blev utan, för då var dina intressen annorlunda. Mer krogliv och mindre klass, om man säger så. Sedan ramlade näsan av, när det blev en lina för mycket till slut.
Du går ut i köket och korkar upp en flaska Château Latour – Krug slutade du vaska redan innan du ärvt din första miljard – halsar några klunkar och funderar över hur du ska lösa ditt predikament. Rekonditionering? Renovering? Wunderbaum med nybilsdoft? Nej. Du skulle fortfarande få leva med känslan av att någon annan fjärtat i din förarstol. Sultanen av Brunei, förmodligen.
Lugn nu, för du behöver inte sätta eld på bilen och stallet. Nej, sluta, sätt ner molotov-konjaken och lägg ifrån dig tändaren. Ja, jag vet att den är en diamantinfattad Mont Blanc, lägg bort den i alla fall. För jag har ett tips till dig.
Tro det eller ej, men det finns faktiskt en oanvänd McLaren F1 kvar i världen. Den har aldrig varit registrerad i något land och den har fortfarande skyddsplasten kvar över inredningen. De enda mil som har lagts på den, 24 totalt, är dem som fabriken testkörde innan den levererades till sin första kund, en japan. Och han har sedan dess låtit den stå utan att köra en enda meter. Den är ny. Och den kan bli din.
För den är till salu, hos Tom Hartley Jnr strax utanför brittiska Birmingham – vad tar det att åka dit, en timme med din Gulfstream? Jadå, verktygslådan är komplett, alla guldbelagda titannycklar finns kvar. Ja, väsksetet också. Till och med originaldinkan från Tag Heuer följer med, med chassinumret (60) ingraverat. Tom har inte sagt vad han ska ha för den, kanske runt 200 miljoner eller så. Kaffepengar.
Ja, jag vet att den är gul. Jaså, det dög inte? Gult är fult, säger du. Och hela flaskan har du druckit ur också. Jaja, bränn ner din bilsamling och sura då, men du skulle ju faktiskt kunna köpa bilen bara för att ingen annan ska få den. Vore inte det någonting som skulle få dig på bättre humör? Tänkte väl det.
