Förarmiljön, instrumentbrädan, kommandobryggan. Det är vid den vi bilförare tillbringar mest tid i samvaron med vårt fordon. Nog är panelen värd ett eget kapitel i bilhistorien? Här är några favoriter från motorredaktören själv.
Fråga mig vilken del på en bil som mest väcker min fascination och bilglädje.
Det borde vara motorn – utan hjärta blir det inte många cylindertakter slagna.
Det skulle kunna vara karossen. Om inte utanverket slår an toner blir det sällan någon musik av resten heller.
Chassit? En bil som inte har ordning på benrörelserna är inte någon vidare danspartner.
Men det som läskar mitt bilistiska sinne allra mest är instrumentpanelen.
Eftersom jag tillbringat hela mitt yrkesliv med att skriva om bilar och göra biltidningar kan jag kosta på mig att kritisera mina kolleger (de flesta av dem).
Obegripligt många biltester och -provkörningar är kliniskt befriade från bra inredningsbilder. Det kan vara 28 bilder på bilens exteriör ur olika (fast ofta snarlika) vinklar som dragits stort över uppslag eller helsidor. Sedan är det två frimärken i ett hörn som visar interiören.
Hur kommer det sig? Även folk som inte har utvecklat samma maniska vurm för instrumentpaneler som jag är väl ändå nyfikna på hur själva arbetsplatsen ser ut?
Jag menar att instrumentpaneler (och i viss mån inredningen som helhet) ofta säger mer som en biltillverkares ambitioner, resurser och förmågor än vad karossens design gör.
Enligt naturlagen som fastställer att de grejer som fascinerar en i tolvårsåldern är de som utgör favoriter och norm även resten av livet är det många paneler från 1980-talet på min topplista.
Fast jag har svårt att konkretisera en samling favoriter. Instrumentpaneler kan vara intressanta av så många olika skäl. Här är några exempel på sådant som gnagt sig fast i både den unge glopens och den vuxne (nåja) mannens bilhjärta:
Porsche
- Panelen som levde i 35 år
Porsche 911 presenterades 1963 och började tillverkas året efter. Instrumentpanelens grundform hängde med ända tills en helt ny 911 (den vätskekylda 996-generationen) presenterades 1998.
I själva verket är nog inte en enda pinal utbytbar mellan en 911 -64 och en 911 -98 – instrumenten hade fått en mängd varningslampor och extrafunktioner, antalet knappar och reglage hade flerdubblats, ett stort handsfack hade tagit plats på undersidan när den ursprungliga positionen fyllts av en krockkudde etc …
Men om man skalar av en 911-panel framträder en metallram där grundformen med de fem ”klockorna” kvarstår – vare sig bilen är från 1964 eller 1998.
Min favorit: superbilen 959 (presenterad 1985, tillverkningsstart 1987) som är en 911 uppgraderad till 1980-talets mesta hightech-nivå.
Mercedes-Benz
- Bilen som bytt panel flest gånger
1979 presenterade Mercedes-Benz en bisarrt funktionell terrängbil som utvecklats och tillverkas i samarbete med österrikiska Steyr-Puch. Den har hetat lite olika saker genom åren, men bokstaven G har hängt med (som i Geländewagen, numera tituleras den G-klass).
Från att ha varit en primitiv bruksmackapär blev G-wagen under 1980-talet alltmer av en lyxbil (enligt samma mönster som brittiska Land Rover och Range Rover). Därmed utvecklades även panelen som fick en hel del inslag från det ordinarie Mercedesprogrammet.
På 2000-talet drog personbils-G i väg mot ett ännu lyxigare håll (och numera är det mest de vulgära AMG-versionerna som står i fokus), men kvar fanns G Professional med rustikt enkel inredning (inklusive bottenplugg för att kunna skölja ur bilen med slang) som hade en egen panel med knappar och reglage som i en arbetsmaskin.
Numera har de båda versionerna samma grundpanel, men med radikalt olika garnering.
Hur många gånger Geländewagen har bytt panel genom åren har jag pinsamt nog inte räkning på. Men jag lovar att bättra mig till nästa gång jag tar upp ämnet paneler.
Audi
- Panelen som ingen märkte av
1982 revolutionerade Audi bilvärlden med den nya, strömlinjeformade 100-modellen. Instrumentpanelen var så tyskt dysterfunktionell som bara en Volkswagenprodukt kunde vara i det tidiga 1980-talet. Två år senare kom den påkostade och sportiga 200-modellen och för den kostade Audi på en helt annan instrumentpanel. Knappt en synlig mojäng verkar gemensam mellan 100 och 200. Grejen är bara att ingen vettig människa kan se skillnad på dem – först när man lägger bilderna bredvid varandra inser man att de är tvåäggstvillingar. Högt på min intervjudrömlista står att tala med någon pensionerad Audiledare som deltog i beslutet att kosta på en separat panel (dyrt!) för lyxmodellen – som var näranog identisk med standardversionens.
- Den modernaste panelen av alla
När Saab utvecklade sin första bil sedan 99-modellen 1968 skedde det i samarbete med italienska Fiat (Croma) och Lancia (Thema) för att spara pengar. Därmed fick inte Saabs designavdelning under ledning av Björn Envall möjlighet att skapa en egen karossform utan fick nöja sig med att ”saabifiera” Giorgetto Giugiaros boxdesign.
Invändigt kunde däremot Trollhättan diktera sina egna villkor och det tog man vara på.
Har det någonsin presenterats en instrumentpanel som känts mer modern för sin tid än den i Saab 9000 1984?
Den hade förvisso ett formmässigt släktskap med panelen i Saab 900 (presenterad 1979, fast bilen som helhet var en kraftigt vidareutvecklad 99), men bumerangformen, ergonomin, sakligheten och det skandinaviska uttrycket var unikt.
Gör sig bäst i tidigt utförande med smörbeige interiör – då kommer den svarta bumerangen bäst till sin rätt. Bilderna här ovan är bland annat fotograferade ur boken ”Saab 9000 – form & funktion” med illustrationer av Saabs legendariske tecknare Rony Lutz.
(Efterföljaren 9-5 försökte föra arvet vidare men blev en jolmig historia i jämförelse.)
BMW
- Panelen som aldrig fick någon efterföljare
BMW har odlat en designnorm för sina instrumentpaneler där även de allra nyaste (senaste 5- och 7-serierna) går att spåra tillbaka till 1970-talet. Men några få gånger har inredningsavdelningen fått hoppa över skaklarna.
Det finaste exemplet i mina ögon är panelen i den 3-seriegeneration som presenterades hösten 1990 (E36). Den har en bumerangform som vagt påminner om den i Saab 9000, men istället för att inredningens kulör (exempelvis beige eller oxblodsröd) omsluter den svarta förarmiljön har 3-serien nästan en panel utanpå panelen. Det framgår minst tydligt i bilar med helsvart interiör, men med konstrasterande kulör (beige eller blå fanns till exempel) syns det tydligt.
Troligen var detta alldeles för vågat för BMW:s kundkrets, för när efterföljaren E46 presenterades 1998 var det en sällsynt nedtonad och ordinär panel som gjorde entré.
En lattjo detalj: 1994 gjorde BMW en liten halvkombi av 3-serien som kallades Compact. Den fick dels ärva bakaxeln från 1980-talets 3-serie (E30), dels en egen instrumentpanel som förvisso var unik men som starkt påminde om den i E30-generationen. Sådana krumsprång värmer hjärtat hos varje instrumentpanelsfetischist!
Honda
Jag skulle kunna jollra ihop en roman av Marcel Proustska dimension i detta ämne, men nöjer mig med dessa exempel. En annan gång kan jag skriva om fingertoppskänslan i Hondas ventilationsknappar, om när Paul Bracq formgav en ny panel för Peugeot 505, om hur 1980-talet verkade vara lådornas och boxarnas och de vimsiga ytornas decennium (apropå Ford Sierra och Alfa Romeo 75), om Renaults alla delikatesspaneler, om hur BMW ställde in en barockbyrå i 7-serien 2001 och om hur dekorlister av trä måste vara funtade för att höja istället för sänka intrycket av en bilinteriör. Ett särskilt kapitel om Citroën, så klart, men be mig inte skriva något om Subaru XT – den är redan så sönderpratad för sin kalkylerade knasighet.
Men jag måste ända nämna att det finns guldkorn även i dagens bilutbud. Senaste generationen Porsche Panamera har till exempel en magnifikt läcker panel – nedkokt till ett minimum utan att förlora ett uns av bilkänslan (somliga nya bilar strävar av allt att döma efter att snarare vara individuell kollektivtrafik).
Lovande bubblare är nya Audi A8, Volkswagen Polo och – faktiskt – Tesla Model 3.
Utlopp för min fascination – eller om det kanske är en perversion – får jag på bildsamlarsajten Pinterest. I skrivande stund har jag pinnat ihop nästan 1.900 instrumentpaneler (det kan nog finnas några dubbletter).
En och annan bild har jag tagit själv, men de flesta har jag pinnat från andra källor (precis som tanken är med Pinterest). Min anslagstavla heter ”Paneldebatt | Panel Discussion”, men det ska även gå att söka på mitt namn (Eric Lund). Titta in och förundras – artrikedomen är större än på en blommande sommaräng.
Nu vill jag veta: vilken är din favoritpanel? Och varför?
