En gång i tiden, för väldigt länge sedan, fanns en biltillverkare som hette Citroën. Ja, den finns förstås fortfarande, men forna tiders Citroën stod för någonting speciellt. De var briljanta ingenjörer, kreativa konstnärer som André Lefèbvre som kokade ihop självbärande karosser med drivning på framhjulen, gashydraulisk fjädring som flöt över asfalten och strålkastare som följde vägens vindlingar med blicken. Och bakom den enekrade ratten satt man och tittade ut över underliga instrument som inte liknade någonting annat.

På andra sidan gatan (eller var det nu var, fransk automobilgeografi kan vara ett svårpenetrerat forskningsfält) satt konservativa Peugeot och räknade till 403 samtidigt som Citroën bjöd upp till dans med la déesse. Peugeots produkter var pansarvagnar: präktiga, trygga och en smula tråkiga.

Volvo Cars

Så ingen var särskilt förvånad när det utsvävande Citroën fick slut på pengar en vacker dag; äventyr som den yppiga SM eller den dödfödda wankelspisen Birotor hade tömt kassakistorna och det stormiga förhållandet med Maserati – Citroën hade, förmodligen när de inte var alldeles nyktra, knutit band med den italienska sportbilsfabriken i slutet av sextiotalet – var en ekonomisk tragedi.

Peugeots gråklädda kamrerer satt och såg på medan de räknade sina bönor. De kände nog ett styng av sympati för den härjade madonnan, märkt av livet som hon var. I mitten av sjuttiotalet köpte man Citroën, med stöd från franska staten, och bildade förnuftsäktenskapet Peugeot Société Anonyme, eller PSA. I början lät man Citroën hållas och de fortsatte lansera bilar som höll sig lite vid sidan av den stora massan, som BX, XM och Xantia.

Men de initierade visste att Citroën var satta på avgiftning och med tiden skulle även modellfloran rätta in sig i ledet. När lyxlimpan C6 slutligen bet i gräset för några år sedan var transformationen total. Nu heter bilarna Aircross och Cactus och har bubbelplast på dörrsidorna som främsta kännetecken.

Så vann förnuft över känsla och än i denna dag sitter Peugeot och räknar sina bönor. Det är man bra på, så bra faktiskt att man kunde köpa Opel från General Motors och knoppa av DS som ett alldeles nytt märke inom koncernen. Men som bil betraktat får nog dagens DS ses som antites till forna tiders Citroën, för nu ska DS vara premium och sport och stålfjädring och allt som den gamla donnan fnös föraktfullt åt en gång i tiden.

Klaus Nahr

Det skulle kunna vara slut där. Det skulle kunna vara den kalla logikens triumf över konsten. Men som ett virus har någonting brutit ut hos Peugeot, en släng av citronism efter 40 års inkubationstid. Peugeot tänker plötsligt nytt, har klivit ur sin grå kostym och dragit på sig aftonklänningen inför kvällen i och med den slanka 508 som presenterades i vintras. Och den där instrumentpanelen (som Peugeot kallar för i-Cockpit), med digitala, roterande trummor som visar hastighet och varvtal i ett kluster placerat ovanför rattkransen, är i rakt nedstigande led en ättling till forna tiders framtidspaneler från Citroën.

Ja visst ja, så var det nyheten för dagen också. Nu kommer den senaste generationen av Peugeot 508 även som kombi, kallad SW enligt Peugeotnomenklaturen. Den delar förstås det mesta med sin sedansyster, men har fått en rymligare ryggsäck och kommer också att lanseras som laddhybrid hösten 2019. André Lefèbvre skulle nicka gillande.