Hundra mil öster om Moskva, vid floden Volgas strandbankar, ligger staden Togliatti med knappt en miljon invånare. Staden grundades på femtiotalet när Kujbysjevreservoaren anlades och översvämmade det gamla Stavropol strax intill. Sedan döpte man nybygget efter en italiensk kommunistledare och köpte en bilfabrik från Fiat, för att ha någonting att syssla med i den nyanlagda mönsterorten.

Så kom det sig att Sovjetunionen började spotta ur sig en tjockbottnad version av Fiat 124 samtidigt som sjuttiotalet gjorde entré. Bilen, som fick det poetiska namnet VAZ-2101, anpassades till de mer brutala förhållanden som rådde på det sovjetiska vägnätet. Fjädringen var höjd, karossplåten grövre och motorn fick färre kamaxlar. Därmed sopade man effektivt spåren av italiensk nätthet och lätthet. Bra.

AvtoVAZ

Ungefär vid den här tiden flyttade Petr Mikhailovich Prusov in i AvtoVAZ kontorslokalerna och snart fick den begåvade ingenjören från Vitryssland ansvar för projekt VAZ-2121. Direktiven från Kreml löd att AvtoVAZ skulle utveckla en egen bil, skild från de Fiatderivat som fabriken annars spottade ur sig (även om så mycket mekanik som möjligt skulle återanvändas från sedanvagnarna). Och det skulle vara en bil som var ännu bättre anpassad för de krav som det sovjetiska vägnätet ställde.

Det sovjetiska vägnätet, det existerade förstås knappt och de flesta trafiklederna bestod av lera och misär. Prusov insåg att han behövde konstruera en suv, långt innan begreppet fanns. Så VAZ-2121 tog form som en fyrhjulsdriven plåtburk med lagom komfortnivå för de sovjetiska nivåer av partifunktionärer som var jämlika nog att förtjäna en folkbil.

För sin tid var ändå Prusovs konstruktion revolutionerande i det lilla. I stället för en tung ram hade VAZ-2121 självbärande kaross, skruvfjädrar och individuell framvagn – närmast okänt för sjuttiotalets terrängbilar. Fyrhjulsdriften var robust, med lågväxel och diffspärr, så att leran inte skulle tillåtas segra över den nya bilen.

Produktionen startade den femte april 1977, då den första VAZ-2121, eller Lada Niva som vi fick lära oss att säga i västvärlden, rullade av produktionslina 62 i Togliatti. Världen var inte sen med att ta den lilla sovjetiska terrängbilen till sina hjärtan och sedan dess har Lada Niva i allsköns olika versioner tjänstgjort som ambulans, militärfordon, livräddningsfordon, i tunnelgrävning, i Antarktis, på Mount Everest och vid ett otal älgjakter i Värmland förstås.

AvtoVAZ

Allt sedan den där vårdagen i Togliatti har Niva undergått ständig utveckling. Till exempel fick bilen servostyrning 2005 och … ja, det var väl det. Nu fyller den alltså medelålders och alltjämt spottar fabriken ur sig VAZ-2121. Men numera heter den Lada 4×4 och ve den som säger någonting annat.

Jubileet firas med en specialmodell och AvtoVAZ har tagit i ända från tårna för att hitta på ett namn som ska få det att vattnas i munnen på konsumenterna: Lada 4×4 ”40th anniversary edition” säger väl på gammalsovjetiskt vis exakt vad det handlar om.

Jubileums-Ladan skiljer sig från standardmodellerna genom att erbjudas i några unika kulörer, varav en är kamouflagefärg. Stötfångarna är lackerade, fälgarna unika och interiören har klätts i någonting som kallas för eko-läder. Instrumentpanelens nattsvarta hårdplast är åtminstone orörd.

Så vad hände med Petr Mikhailovich Prusov? Faktum är att Prusov efter den lyckade lanseringen av Lada Niva gjorde karriär inom företaget och var under de sista åren fram pensionen utvecklingsdirektör för hela AvtoVAZ. Inte för att pensionen stoppade honom, han fortsatte på olika reträttposter inom bolaget och utnämndes så sent som i februari i år till rådgivare till vice-VD:n i personalfrågor.

Men sedan gick han och dog, bara ett par veckor innan AvtoVAZ drog igång det officiella fyrtioårsfirandet av hans skötebarn. Ödets ironi, kallas det väl?