Glöm allt du lärt dig om hur Ferrari Dino är vacker, Ferrari F40 är brutal och Ferrari 488 är rakt igenom bilen du vill gifta dig med. För Ferrari handlar från början till slut om V12-motorer, monterade under en lång och något insinuant motorhuv.

Så har det varit i sjuttio år. Eller rättare sagt, den elfte maj kommer det att ha gått 70 år sedan Ferrari 125 S begick sin debut på Piacenzabanan inte alltför långt från Modena. Med 118 hästkrafter i den 1,5 liter stora V12:an var den kanske inte ett fartmonster i klass med dagens farkoster från Ferrari, men det var den första bilen som Enzo Ferrari lånade ut sitt eget namn till.

Ferrari 812 Superfast följer i rakt nedstigande led från denna enkla lilla sportbil. Som ersättare för den inte särskilt åldrade Ferrari F12 har 812 Superfast fått sin motor förstorad och vräker numera ur sig 800 hästkrafter – utan turbo. Dubbelkopplingslådan har sju steg och driver som vanligt på bakhjulen.

För första gången har en Ferrari också fått elektromekanisk servostyrning. Det tillsammans med fyrhjulsstyrningen (som av Ferrari kallas ”virtuell kort hjulbas”) ska göra underverk för den tidigare så tröga och tungkörda* Ferrari F12.

Ferrari S.p.A.

Formernas proportioner känns igen från föregångarna. Förändringarna är små och försiktiga – varför skulle man ändra på ett framgångsrikt koncept? Hållningen är lite mer framåtlutad, bakstammen lite kantigare och baklyktorna dubbelt så många som hos F12. Även på insidan har Ferrari jobbat vidare på ett redan känt recept och egentligen finns inte så mycket mer att säga om det.

Namnet då? Jo, det är lånat från Ferrari 500 Superfast, som visares i Genève på våren 1964. Den hade en femliters V12-motor och var en utveckling av den redan ganska respektingivande 400 Superamerica.

Den hade också på pricken hälften så många hästkrafter som dagens nykomling. Men 400, det räcker nog rätt långt det med.