Lastbils- och limousintillverkaren ZiL fyllde hundra år i år. Det firade man med att lägga ner verksamheten.
Häromåret sändes tevedokumentären Röda torgets limousiner, där man fick följa med in i bilfabriken ZiL:s lokaler i Moskva. Fabriken hade fått en order på tre limousiner och från beställning till leverans fick vi se hur arbetarna registrerades i handskrivna register, köade för matkuponger och fick lönen betald kontant från kontoret. Det var en värld som hade kört fast i femtiotalet och chefens viktigaste uppgift tycktes vara att ständigt hålla cigaretten tänd.
Företaget startades faktiskt före den ryska revolutionen. Tanken var att fabriken skulle bygga lastbilar på licens från Fiat, men kravaller och krig kom i vägen. Så det dröjde ända till 1924 innan några faktiskt fordon kom att tillverkas, så under namnet AMO, Avtomobilnoe Moskovskoe Obshchestvo. Fritt översatt betyder det ungefär Moskvas Automobilförening.
När sedan Stalin tog makten döpte han om verksamheten till ZiS eller Zavod Imeni Stalina, vilket översätts till ”fabrik döpt efter Stalin”.
ZiS fick i uppgift att komplettera sin tillverkning av lastbilar åt industrialiseringens Sovjetunionen med att bygga limousiner åt de jämlikaste av de jämlika i proletariatets diktatur, nämligen den yttersta makteliten. Egentligen handlade det om kopior av amerikanska Packard, men det dög tydligen åt Stalin och hans anhang.
ZiL
När Stalin till slut bet i gräset och Nikita Chrusjtjov tog makten döptes fabriken om ännu en gång, den här gången till ZiL, där Stalin byttes ut mot den gamle fabriksdirektören Likhachov. Partitopparnas bilar blev nu allt större och när Chrusjtjov ersatts med Brezjnev hade bilarna utnämnts till de tyngsta i världen av Guinness Rekordbok.
I sovjetimperiets huvudstad Moskva inrättades reserverade filer på de största vägarna, filer där bara kommunistpartiets dignitärer fick färdas i sina limousiner. ZiL-filerna retade gallfeber på populasen som fick sitta och svära i Ladaköerna. Men de består alltjämt i dag, även om bilarna som rullar i dem oftast är tyska nuförtiden.
För när muren föll och Sovjetunionen rasade samman vällde varor in från väst och med dem också bilar, bilar som inte konstruerats utan någon som helst tanke på konkurrensutsättning. Om makten så väl som folket inte har något val, varför ska man då förbättra? Plötsligt befann sig ZiL utan kunder, så när som på enstaka beställningar inför partiparaderna på Röda torget. För hur skulle det se ut om militären stod upp i en Mercedes-Benz?
I den post-sovjetiska ekonomin kämpade ZiL tappert vidare och höll ut till hundraårsdagen. Men inte längre. Den 21 december meddelade företaget att man upphör med lastbilstillverkningen. Om man avser att producera några fler lyxbilar är oklart, men beställningen på de tre limousinerna vi fick se i teveprogrammet, den frös inne. Så förmodligen står redan tre långskorpor och samlar damm någonstans i en industrilokal i utkanten av Moskva, medan arbetarna köar för matkuponger.
