Lyckan lever i Demokratiska folkrepubliken Korea. Här finns bilar som inte står västvärlden efter. Utom i rent objektiva hänseenden.
Norr om Koreahalvöns trettioåttonde breddgrad lever folket i det ständiga sken som General Kim Jong-un, den strålande solen, sprider omkring sig. Farfar Kim Il-sung var den himmelska ledare som på egen hand besegrade de onskefulla imperialisterna från Amerika och pappa Kim Jong-il älskades så av naturen att himlen vecklade ut sin extas som en hyllning till hans födelsedag, och isen sprack av sorg på Chonsjön när han dog. Inte för att han är så där väldigt död förresten, han är fortfarande partiledare, precis som att farfadern är landets evige president.
Med ett sådant påbrå är det inte undra på att Marskalk Kim, den store efterträdaren, har så god hand med sitt folk i Demokratiska folkrepubliken Korea, det land vi till vardags så slarvigt kallar för Nordkorea. Och om folket inte själva förstår hur bra de har det, kan de få åka på läger och lära sig hur bra de hade det.
Senaste gången det hölls parlamentsval fick Demokratiska fronten för fosterlandets återförening – där det Koreanska arbetarpartiet samt ett par lydiga satellitpartier ingår – 100 procent av rösterna i ett val där 99,97 procent av de röstberättigade deltog. Är inte det ett bevis på enighet om landets och ledningens förträfflighet så vet jag inte vad som skulle kunna vara det.
Till och med som turist kan man få njuta i högönsklig välmåga av det landet har att erbjuda. Eller som reseguiden Lonely Planet uttrycker det: ”Det finns massor att se och göra i Nordkorea även om du ofta kommer på dig med att göra saker som du inte skulle ha gjort på andra resor, som att besöka en ammoniakfabrik eller ta en rundtur på ett kollektivjordbruk.” Låter det inte kul?
Självklart finns här också en stark bilindustri, faktiskt mycket starkare än den i det södra grannlandet som egentligen bara är en marionettstat till de fega imperialisterna i väster. Okej, i produktionsantal är det ganska långt kvar till Sydkoreas miljoner, men här behöver ju folket inga egna bilar och ändå tillverkas flera tusen om året. Och så är de nordkoreanska bilarna så mycket bättre, eftersom man köpt in bilar från utlandet och kopierat dem – med nordkoreansk kvalitet. Som Kaengsaeng 88 till exempel, en Mercedes 190 med femuddig stjärna i stället för tre.
Och det är ju två bättre.
Förmodligen föll ändå inte Kaengsaeng 88 de kräsna nordkoreanerna på läppen, för det tycks som om det aldrig blev fråga om någon serieproduktion av bilen. Förmodligen var den alldeles för fördärvligt västerländsk i grunden, de stalinistiska förbättringarna till trots.
Nu för tiden tycks det i stället vara Pyeonghwa Motors som är motorn bakom det nordkoreanska bilindustriella undret.
Pyeonghwa Motors startades en gång som ett samarbete mellan den sydkoreanska Moonsekten (de har gott om pengar) och det nordkoreanska statskonglomeratet Ryonbong General Corp. och de har nuförtiden enligt uppgift ensamrätt på att handla med begagnade bilar.
Vi tror också att Nordkorea övertog hela ägandet för några år sedan, men det är lite dimmigt. Demokratiska folkrepubliken Korea kan vara lite försiktiga med hur de delar med sig av information inifrån landet. Vad vi vet är i alla fall att Pyeonghwa Motors tillverkar kinesiska bilar på licens, liksom en och annan kopia av äldre sydkoreanska bilar och totalt lär de tillverka flera hundra bilar om året.
Modellnamn som Hwiparam, Bbeokgugi och Samcheonri får det att vattnas i munnen, bilar som har sina rötter i produkter från Brilliance, Shushang och Jinbei. För att inte tala om Junma som baseras på den lyxiga SsangYong Chairman. Av någon anledning finns också en och annan Fiatklon i sortimentet.
Men mest populär lär den lilla lastbilen Paso vara, för vi pratar ju trots allt om ett folk som prioriterar nytta framför nöje.
Så ni förstår hur fantastisk den nordkoreanska bilindustrin är och vilken lysande framtid den går till mötes. Men förmodligen kommer det att dröja innan vi får smaka dessa söta frukter i vår del av världen – för hur skulle det se ut om frihetens förkämpar skickar sin spetsteknik ut i världen, där dekadens och förfall är det enda som tillåts råda?
