I onsdags beslutade Venezuelas president att GM:s operation i landet ska förstatligas. GM svarar med att flytta.
Venezuela, längst upp i norr på den sydamerikanska kontinenten, är ett land känt för sin dramatiska natur och prenumeration på Miss Universum-utmärkelser. Och för sin subventionerade bensin, förstås.
Med rika oljefyndigheter har Venezuela under många år haft ett stadigt kassaflöde, som inte minst finansierat den förre presidenten Hugo Chávez delvis hemsnickrade socialistiska samhällsexperiment.
Men oljepriset föll och Chávez gick och dog. Efterträdaren Nicolás Maduro har försökt fortsätta i samma riktning, men när råoljan kursats för femtio dollar fatet har exportintäkterna inte räckt till för att hålla den experimentella ekonomin under armarna.
Så butikshyllorna gapar tomma och kravaller plågar landet. Presidenten har regelvidrigt skjutit upp lokalval och försökt flytta den lagstiftande makten från det oppositionella parlamentet till den mer lydiga högsta domstolen. Kort sagt, landets kris är inte bara ekonomisk utan också politisk.
Förmodligen var det i desperation som Nicolás Maduro i onsdags beslutade att förstatliga General Motors bilfabrik i kuststaten Carabobo och därigenom skaffade sig en säker inkomstkälla. För bilar, det behöver ju folket och om staten kan sälja dem får staten pengar. Eller något sådant. Vem vet hur resonemanget löd.
General Motors svarade måttligt imponerade. Omedelbart meddelade man att man med omedelbar verkan stänger ner all verksamhet i Venezuela och drar sig ur landet helt och hållet. Att fabriken dessutom stått stilla sedan 2014 på grund av brist på leverantörer i den fritt fallande ekonomin lär inte ha gjort beslutet svårare.
Så vad blir kvar till Nicolás Maduro? En bilfabrik som inte bygger bilar och 79 bilhandlare som inte har några bilar att sälja. Och, förstås, 2.678 anställda som nu inte längre har något jobb eller någon inkomst.
