Den senaste modellen från Eagle E-types gör upp med Jaguar. Nu är i princip allt stål borta från bilen. Till och med i chassit.
Exakt hur det gick till när Jaguar E-Type fick sina förföriska former är något höljt i dunkel. Klart är att Jaguars autokratiske ägare och ledare Sir William Lyons inte bara var tekniskt bevandrad och ekonomiskt sinnad, utan han var också en skicklig formgivare. Men så var även Malcolm Sayer, flygingenjören som anställts av Lyons för att skapa aerodynamiskt effektiva former åt märkets på Le Mans så framgångsrika tävlingsbilar.
Sayer använde sig av matematik för att skapa krökta ytor åt sina alster och utifrån riktlinjer uppdragna av Lyons skapade han den makalösa form som den hyfsat namnkunnige konkurrenten Enzo Ferrari kallade för ”den läckraste bilen någonsin” i en tidningsintervju 1964.
Då hade förstås Jaguar E-Type redan funnits på marknaden i tre år. Inför premiären i schweiziska Genève hade Jaguars PR-man Bob Berry, som också var en hyfsat begåvad racerförare, kört den första bilen i sporrsträck från Coventry till mässan och anlänt 20 minuter före avtäckning. Där tog den publiken med storm och intresset var så stort att Lyons fick skicka testföraren Norman Dewis på ett identiskt uppdrag. Så i Genève fanns till slut två bilar, en coupé och en öppen roadster.
Då, från allra första början, var Jaguar E-Type som allra vackrast – samtliga uppdateringar från den stunden syftade till att förbättra produktens funktionalitet på ett eller annat sätt, inte att göra den skönare för ögat.
Oavsett vilket har Jaguar E-Type befästs som en av sportbilshistoriens största auktoriteter och förmodligen är det därför ett företag som Eagle E-Types kan överleva och frodas. Sedan 1984 har det Kentbaserade företaget tagit hand om och gjutit nytt liv i välanvända E-Typeexemplar. I början av nittiotalet bestämde man sig för att inte bara renovera, utan också förbättra bilarna som man tog hand om.
Med modernare teknik under det vackra skalet blev bilarna lättare att handskas med till vardags. Så småningom började Eagle också banka om formerna och när den brittiske motorjournalisten (eller tevetomten) Jeremy Clarkson höjde Eagle E-Type Speedster till skyarna i BBC-produktionen Top Gear formligen exploderade intresset.
Nu för tiden har Eagle E-Types fyra egna modeller på programmet, utöver den vanliga renoveringsverksamheten. Jag skriver egna, även om samtliga bilar i grunden baseras på fabriksbyggda E-Typeexemplar i valfritt stadium av naturåtergång. Eagle behöver donatorbilar, inte bara för alla komponenters skull utan också för deras identiteter. Att försöka nyregistrera en E-Type i dag skulle förmodligen mötas av myndigheternas onda öga.
Nu har Eagle E-types levererat det första exemplaret av den senaste modellvarianten, kallad Eagle Spyder GT och den har till skillnad från Speedster fått en fällbar sufflett.
James Lipman
Men tro inte att det bara handlar om en Jaguar E-type som fått servostyrningen från en XJ6. Nej, Eagle E-Types tillverkar sin egen aluminiummonocoque som ersätter den självbärande stålkarossen och gjuter egna motorblock i aluminium till XK-motorn. Därigenom har man skalat bort ett par hundra kilo från originalbilen, samtidigt som man har fått en helt annan muskelstyrka under huven. Gissa vad det gör för upplevelsen.
Så genomgripande förändringar är så klart inte gratis. Det går åt 4.000 mantimmar av arbete till varje Eagleproduktion, mer än 200 gånger så lång tid som det tar att tillverka en, säg, Nissan Qashqai eller Ford Mondeo. Och vem har råd att köpa 200 Ford Mondeo?
Prislistan börjar på 695.000 pund, motsvarande närmare åtta miljoner kronor. Men så är den ju ganska snygg, så det kanske är värt det att pantsätta familjen och sälja farmor till slavhandeln.
