Malcolm Bricklins bil skulle förändra världen. Men världen tyckte att den var för trött och tung. Sedan gick den sönder.
Sjuttiotalet var en tid för eftertanke. Biltillverkarna tävlade inte längre om vem som hade flest hästkrafter under huven – det hade miljömedvetenhet och oljekriser satt stopp för – och man behövde någonting nytt att bräcka konkurrenterna med.
Under några korta år kom krocksäkerheten i biltillverkarnas fokus. Var och varannan utvecklingsavdelning tog fram säkerhetsbilar som ställdes ut på världens bilsalonger, bilar klädda i gummi med backspegeln obegripligt monterad i ett takperiskop. Trenden fick till och med ett namn: Experimental Safety Vehicle, eller ESV.
Volvo Cars
Trenden dog dock snart ut och några egentliga landvinningar trillade aldrig ner i biltillverkarnas kommersiella produkter – inte på många år i alla fall. Utan vi fortsatte krocka med våra kromkofångare och blev lätt lobotomerade av spetsiga rattstänger.
Men Malcolm Bricklin hade andra planer. Bricklin var en ung affärsman som gjort sig en mindre förmögenhet på att importera Subaru till USA.
FHI
Sedan sålde han sin importverksamhet och startade ett annat företag med intentionen att bygga en krocksäker sportbil. Formgivaren Herb Grasse, som hade designat den ursprungliga Batmobilen, kontrakterades för att skapa utseendet och konsultfirman AVC Engineering stod för tekniken. En fabrik byggdes i kanadensiska New Brunswick med ekonomiskt stöd från den arbetslöshetsdrabbade provinsen.
När den första Bricklin SV-1 rullade ut genom fabriksgrindarna i Saint John 1974 drog världen efter andan. Med moderna sportbilslinjer och motordrivna måsvingedörrar var det här onekligen framtiden. Och säkerheten var i världsklass. Karossen var tillverkad av akrylplast och glasfiber och skulle tåla smällar som ingen plåt i världen.
Stötfångarna kunde motstå krockar i upp till 8 km/h och i sidorna fanns krockbalkar som skulle hålla passagerarna vid liv om det smällde. Fem säkerhetsfärger erbjöds: vit, röd, grön, orange och någon slags beige-brun sjuttiotalsdiarré. Cigarettändare saknades, liksom askkopp, eftersom Malcolm Bricklin ansåg det osäkert att köra bil samtidigt som man rökte.
De första bilarna hade en 220-hästars V8 från AMC kopplad till en fyrväxlad manuell låda, men leveransproblem och tuffare utsläppskrav fick Bricklin att byta från AMC till Ford. Så från och med 1975 års modell har Bricklin SV-1 uteslutande en 5,7-liters Ford Windsor V8 kvävd till 177 hästkrafter, parad till en treväxlad automatlåda.
Så särskilt sportig var aldrig körupplevelsen i den krocksäkra sportbilen. Dessutom vägde bilen bly, inte minst på grund av all säkerhetsplast. Inte heller var den särskilt kul att svänga med, för undertill fanns ett synnerligen ålderdomligt ramchassi och en stel bakaxel upphängd i bladfjädrar.
Försäljningsframgångarna uteblev. Bricklin hade hoppats på att omsätta ca 1.000 bilar i månaden, men under hela 1974 fick man inte ut fler än 780 bilar på marknaden. En del i problemet var att Bricklin SV-1 var dyr som skam, snudd på 10.000 dollar var sisådär 50 procent mer än vad en Chevrolet Corvette kostade vid tiden.
Monteringskvaliteten hos den otränade arbetsstyrkan var inte heller den bästa, inte ens med amerikanska sjuttiotalsmått mätt. Kunderna som hade tömt sina plånböcker fick ta emot bilar med vinda karosspaneler, allsköns elfel och en allmän aura av sumpigt garagebygge över sig.
Bricklin
Om kunderna uteblev på grund av högt pris och dåliga prestanda flydde de som råttor när bilarna överhettade – en V8 instängd under ett plastskal var tydligen ingen bra idé. Totalt lyckades Bricklin aldrig komma upp i 3.000 tillverkade bilar innan konkursförvaltare klev in på kontoret sent 1975. Under likvidatorns ledning lyckades Bricklin bygga ihop ytterligare några bilar innan fabriken bommade igen och Bricklin SV-1 förpassades till historien som ett av många välmenande entreprenörsfiaskon.
Men Malcolm Bricklin lät sig inte nedslås. Han gick tillbaka till sin importbusiness och på åttiotalet lyckades han göra sig ytterligare en förmögenhet på att kränga bilar från Jugoslavien till ett intet ont anande amerikanskt folk.
Yugo
Men sagan om Yugo, det är en helt annan historia även om de också snart skulle få rykte om sig att hålla ungefär samma kvalitetsnivå som Bricklin SV-1. Om inte ännu värre.
