Amelia Islands klassiska korn

Ännu pågår bilsalongen i Genève, med elbilshets och hästkraftskrig och så mycket innehållslöst PR-prat att öronen riskerar att skrumpna ihop. Då är det skönt att kunna fly till andra sidan Atlanten och Amelia Island, för där råder ingen nyhetshets.

I helgen höll auktionshuset RM Sotheby’s sin sedvanliga klassikerauktion i samband med den årliga Concours d’Elegance som hålls där, på ön vid Floridas östkust alldeles intill gränsen till Georgia. Kontrasten mot plasthetsen i Schweiz kunde inte vara större.

Som väl är för oss får vi också ta del av auktionsresultaten. Totalt skickades 150 bilar under klubban och de allra flesta av dem hittade nya ägare. Här fanns klasar av klassiska Porsche och Ferrari, Maserati och Bugatti. Listan av läskande läckerbitar är lång och vi nöjer oss med att konstatera att dyrast av alla blev en orenoverad Bugatti Type 57S Cabriolet från 1937 med kaross från Vanvooren och fullständig historik. Slutsumman? 7,7 miljoner dollar, motsvarande ungefär 70 miljoner kronor.

Darin Schnabel

Förresten, vi nöjer oss inte alls med det. Nej, vi har plockat fram de lite ovanliga auktionsföremålen, långt från stapelvaror med efternamn som Carrera RS och 300 SL.

1. Fiat 8V Supersonic by Ghia 1953
Smaka på namnet: Supersonic. Försök att toppa det om du kan, Performante. ”Otto Vu” var en lika förvånande modell för att komma från Fiat på femtiotalet som den skulle vara i dag, ungefär som om Ford skulle komma på att bygga en superbil. Eller vänta nu, har de inte just gjort det? Nåväl, den tekniskt högtstående sportbilen konstruerades av Dante Giacosa, som annars är mest känd för sina finurliga småbilar. De flesta av de 114 tillverkade 8V fick standardkarosser från Fiat, men några fick kostymer av Michelotti, Vignale och Zagato. Och så förstås den raffinerade Supersonic från Ghia, de raraste – och dyraste – av alla Fiats fabulösa Otto Vu. Klubbat pris: 1.375.000 dollar.

Darin Schnabel

2. Rolls-Royce Silver Cloud I Estate Car by H.J. Mulliner and Radford 1959
Det är för mig alldeles obegripligt varför man än i denna dag inte kan gå in till Mercedes-Benzbutiken och beställa sin nya S-klass med kombikaross. Britterna har begripit detta i över ett sekel och givit sina karossbyggare lådlinjer att knacka sina plåtar efter. Shooting-brake var från början vagnar som skulle ta jaktlaget och deras vapen ut på ägorna och helst också ha plats för bytet på vägen tillbaka. Hur många fasaner Mulliner och Radfords Rollskombi har plats för framgår inte direkt av auktionsresultaten, men när den förste ägaren, Robert L. McCromick från Kansas sålde vidare sin bil till en Lewis M. Schott från New York lovade han också att förklara för hans chaufför och sekreterare hur man fäller sätena till bäddar och hur man använder den trepipiga tutan, någonting som McCormick brukade blåsa boskap av vägen med. Nu bytte den ägare för 583.000 dollar.

Darin Schnabel

3. Nissan Fairlady Z 432 1970
Om du trodde att det här var en Datsun 240Z trodde du rätt, men ändå fel. Där Datsun primärt utvecklades för den amerikanska marknaden var Nissan Fairlady-versionen en strikt inhemsk affär för den japanska publiken. I stället för den rätt konventionellt konstruerade raka sexan i 240Z fick Fairlady Z 432 motorsportderivatet från Skyline GT-R, med dubbla överliggade kamaxlar, fyra ventiler per cylinder och tre dubbelförgasare från Mikuni. Tillsammans med en förstärkt femväxlad låda och diffad bakaxel var Z 432 en seriös busbil, dubbelt så dyr som den vanliga 240Z/Fairlady. Blott 420 bilar byggdes och i dag är de eftersökta av samlare. Därav priset: 170.500 dollar. Vem kunde tro det om en Datsun?

David Bush

4. Stutz Model M Supercharged Coupe by Lancefield 1929
Nej, Stutz Model M kom inte standardutrustad med kritstreckskostymerad gangster, med hatt och kulsprutepistol, stående på fotsteget. Men man är förlåten om man skulle tro det. Med en kompressormatad rak åtta på över fem liters cylindervolym skulle den förmodligen också vara ett praktiskt val när rivaliserande maffiafamiljer behövde decimeras i antal och man i hög hastighet skulle ta sig från brottsplatsen. Men den något iögonenfallande formen, och storleken, kanske inte skulle vara lika finurlig för att undgå lagens långa arm. Lancefieldcoupén fick en skräddarsydd kaross i Storbritannien och köptes på fyrtiotalet av den excentriske Stutzsamlaren Alexander Kennedy Miller, som sedan lät den stå i sin lada i femtio år. Efter hans död renoverades bilen till toppskick och har sedan dess vunnit ett flertal skönhetstävlingar. Det bidrog nog till auktionspriset: 1.705.000 dollar.

Theo Civitello

5. MG TA Tickford Drophead Coupe by Salmons & Sons 1938
Som en Stutz I halvskala och med sufflett i stället för tak är den lilla MG TA med kaross från Salmons & Sons så söt att man vill adoptera den och ta han om den i resten av dess liv. Särskilt som man vet att den aldrig kommer att växa upp, bli finnig och tjata om moped. Jämfört med den vanliga TA-karossen var Tickfordversionen mer högrest, utan nedskurna dörrar, och betydligt mer luxuös. Drygt 50 hästkrafter betydde att den knappast var någon raket, men vad gör väl det när den är så vansinnigt vacker? Särskilt som det utaktionerade exemplaret var i ett utsökt välrenoverat skick, mer välstädat än mitt eget vardagsrum. Så där skulle jag inte ställa den, av hänsyn till bilen. Inte heller hade jag haft råd med den, för jag skulle inte kunnat bjuda över de 85.250 dollar den gick för.

Darin Schnabel

6. Lancia Aurelia PF200 C Spider by Pinin Farina 1953
Som en förvånad fisk gapar Pinin Farinas Lanciakoncept mot dig, långt innan mänskligheten uppfann e-postens alla smiley-ikoner. Femtiotalet var turbinmotorernas tidsålder och alla ville rida på jetdriftens revolution. Nåväl, i Lancia Aurelia satt inga turbiner, bara den vanliga 90-hästars V6-motor som för all del var en av den tidens stora ingenjörskonstverk. Pinin Farinas PF200 tillverkades faktiskt i en liten serie – om man nu kan säga att åtta bilar är en serie, särskilt som ingen av dem var den andra lik. Auktionsobjektet på Amelia Island stod utställd på Genèvesalongen 1953 och fick krimskrams utöver det vanliga, som fällbar vindruta, kromlister bakom dörrarna och emblem i nosen. Aktionsresultatet om 1.248.500 dollar speglar dess unika status.

Darin Schnabel

7. Nash Metropolitan Convertible 1956
Äntligen ett fynd i ordets rätta bemärkelse. Nash Metropolitan var bilen mot strömmen i femtiotalets USA, där allting annars växte till dimensioner som kunde få atlantångare att känna prestationsångest. Nash tänkte sig Metropolitan som andrabilen i familjen, en enkel sak som hemmafruarna kunde ta ungarna till skolan i när pappa redan lagt beslag på den stora Chrysler Imperial. För som karl kunde ju inte han synas i den där lilla damhandväskan – kom ihåg, femtiotal. Och Amerika. Men till skillnad från andra mikrobilar var Metropolitan en riktig bil, med fyrcylindrig motor, riktig fjädring och utrustning som radio och vindrutetorkare. Den här lilla karamellen gick för 24.750 dollar.

Darin Schnabel

Vad som förvånade var att de riktiga rökarna i rött, från Ferrari alltså, förblev osålda. Inför auktionen trodde vi att en av Ferraris första, en Ferrari 166 MM Barchetta med kaross från Touring skulle kamma hem storkovan på sisådär 10 miljoner dollar. Men det var det ingen som ville betala. Inte heller var det någon som var benägen att slanta upp en liknande summa för en Ferrari 250 GT SWB från 1961, trots ett osannolikt välrenoverat skick.

I jämförelse med dem skulle den 1971 års Ferrari 365 GTB/4 Daytona Berlinetta Competizione som också gick osåld ha varit ett fynd för 1,5 miljoner dollar. Läckrare bil har väl världen sällan skådat, men tydligen var det ändå för mycket för den finkänsliga auktionspubliken. Kanske berodde det på att den här bilen från början byggdes som en vanlig gatbil och först senare konverterats till tävlingsbruk. För Amelia Islands auktionsbesökare var det nog inte tillräckligt renrasigt.

Darin Schnabel

Fotnot: samtliga bilder har tillhandahållits av RM Sotheby’s. Samtliga auktionsresultat finns tillgängliga här.