När bildesignern Franco Scaglione gick bort 1993 hade han just blivit återupptäckt av världen efter en artikel i tidningen AutoCapital och till sjukhussängen strömmade beundrarbreven in. Under nästan 20 år hade han hållit sig undan, glömd av alla och knäckt efter sportbilstillverkaren Intermeccanicas konkurs där hans livs besparingar gick upp i rök. Men det är inte därför vi minns honom i dag. Vi minns honom för att han formgav världens vackraste bil.

Som barn lär han ha varit en enastående talang med pennan och hade en genomgripande fascination för flyget. Skolboksmarginalerna fylldes med skisser och funderingar och när han hade åldern inne började läkarsonen studera till flygingenjör.

Men kriget kom emellan. Scaglione skickades av Mussolinis militär till den jugoslaviska fronten för att slåss mot partisaner. Han skeppades till Nordafrika för att kämpa mot Montgomery men trupptransporten sänktes av en brittisk u-båt. Efter sju timmar i medelhavets mörker räddades han, men togs tillfånga i Libyen och fick uthärda krigsfångenskapen i brittiska Indien.

Först på annandag jul 1946 fick Scaglione återse sitt hemland och det skulle ta lång tid för honom att ta sig tillbaka till livet. Studierna slutfördes aldrig. I stället fortsatte han att rita.

Först fem år senare insåg han att han kunde sätta sin talang i arbete. Battista Farina tog in honom, men fann honom fullkomligt värdelös och Scaglione var ute redan efter ett par månader. Då snappades han upp av Nuccio Bertone, där jordmånen var bättre anpassad för en sargad själ som Scagliones. Med ett öga för aerodynamik men utan kunskap om produktionsteknik levererade Scaglione inte alltid vad uppdragsgivarna ville ha. Konstverk i plåt och glas som sakta tog form i hans händer, men de kunde svårligen översättas till industrins hydrauliska pressverk.

Hos Bertone fick han i alla fall fria händer och från hans skrivbord fick vi världsomvälvande verk som de makalösa Alfa Romeo BAT-bilarna och förstås den slanka Alfa Romeo Giulietta Sprint Speciale. Efter det klippte han banden med Bertone 1959 och blev sin egen. Ett av hans första uppdrag blev att formgiva den märkliga ATS 2500 GT – en krumelur med motorn i mitten av bilen.

Så kom det sig att Scaglione lärde känna Carlo Chiti, ingenjörskraften bakom ATS och som efter konkursen skulle komma att driva Alfa Romeos tävlingsverksamhet Autodelta. Där chefade Chiti fram den mäktiga Alfa Romeo Tipo 33, en serie sportvagnar som skulle komma att utmana Ferrari 512 och Porsche 917 och när Alfa Romeos ledning beslutade att göra en gatversion av den kommande racerbilen var det Scaglione som Chiti ringde till.

Resultatet, Alfa Romeo 33 Stradale, såg kamerablixtarna för första gången på bilsalongen i Turin den 31 augusti 1967 och världen vände Gina Lollobrigida ryggen. För Alfan var snyggare.

Fiat Chrysler Automobiles N.V.

Proportionerna var perfekta: slanka och spända på samma gång. Här fanns feminina former med maskulin attityd och i otaliga listor och omröstningar om vilken bil som är vackrast i världen är det Alfa Romeo 33 Stradale som toppar.

Från början var det tänkt att Stradale skulle byggas i en serie om sisådär 50 bilar, men det blev bara 18. Bilen var alldeles för dyr, en god skvätt dyrare än det värsta som både Ferrari och Lamborghini erbjöd. Alfa Romeo hade dessutom tappat intresset när den väl kom ut på marknaden eftersom man hade den betydligt billigare Montreal i planeringen.

Inte nog med det. Av de 18 tillverkade bilarna är det bara åtta som bekräftats ha Scagliones undersköna kaross. Fem chassin fick bli konceptbilar med karosser av Pininfarina, Bertone och ItalDesign och resten, tja, ingen vet. Kanske går det fortfarande att göra ladufynd.

Sedan kom förstås Marcello Gandini och förstörde alltihop med sin konceptbil Carabo och superbilsvärlden skulle aldrig mer bli sig lik. Vad det var för någonting under skalet? En Alfa Romeo 33 Stradale, så klart, ett av de fem chassin som aldrig kläddes i Scagliettis karosskonst.