Myten berättar att traktormagnaten Ferruccio Lamborghini började bygga bilar för att han var sur på Enzo Ferrari. Men verkligheten är förstås mer komplicerad än så. Nej, Lamborghini drömde om att bygga den perfekta gran turismon, efter att ha blivit besviken på allt vad Alfa Romeo, Ferrari, Lancia, Maserati och kanske till och med någon enstaka Mercedes-Benz hade att erbjuda.

Han ville inte ha något tekniskt underverk. Han ville bara ha en väldigt normal, väldigt konventionell men perfekt bil, som han uttryckte det till den italienske journalisten Athos Evangelisti i samband med att Lamborghinis allra första prototyp, den feta GT-bilen 350 GTV, ställdes ut på bilsalongen i Genève 1963.

Men är det feta GT-bilar vi känner Lamborghini för? Nej. För om Ferruccio sjöng gran turismons lov lyckades han inte övertyga sina medarbetare om vilken riktning företaget skulle ta. Motorkonstruktören Giotto Bizzarrini tog fram en motor som spottade ur sig fantasieffekter vid idiotvarvtal. Chassiingenjören Gian Paolo Dallara tog fram ett chassi där Bizzarrinis maskin satt mitt i bilen, bakom föraren, och sedan ritade Bertones unge chefsdesigner Marcello Gandini en underskön sportbilskaross att drapera hela härligheten i.

Resultatet, Lamborghini Miura, ställdes ut till allmän beskådan i Genève 1966 och världen skulle aldrig bli sig lik igen. Superbilen var född och nu var det Lamborghini som jetsetet i Saint-Tropez skulle synas i. Ferrari fick finna sig i att spela andrafiolen.

Och Ferruccio Lamborghini var rasande. Mycket motvilligt hade han gått med på att låta serietillverka Miura och gjorde sedan allt i sin makt för att företaget skulle koncentrera sig på att drömmen om den perfekta GT-bilen. Sportbilar? Bah.

Wiki Commons

Särskilt illa tyckte han om motorsport och att tävla med Miura kom inte på fråga. Så Lamborghinis testförare Bob Wallace utvecklade racerbilen Jota 1970, med kaross i flyglegeringen Duralumin, fick han göra det under radarn. Bilen mötte sitt öde på ringvägen runt Brescia, där den brann ner till bara skelettet efter en olycka i april 1971.

Inte för att Ferruccio kunde andas ut för det: kunderna hade sett vad man kunde göra med en Miura och fabriken fick bygga en serie om fem stycken Miura SVJ med inspiration tagen från Jotaäventyret. Till köparna hörde den siste shahanshahen av Iran, Mohammad Reza Pahlavi, och den sortens kunder tackar man inte nej till. Inte ens Ferruccio Lamborghini.

Till sist byggdes också en Miura SVR, ett arbete som startade 1974 och som pågick i 18 månader. Egentligen föddes den redan 1968 som en helt vanlig (nåja) Miura S, men byggdes om på fabriken på uppdrag av en tysk, såldes sedan till Japan och stod modell en leksaksbil från Kyosho. Just det, den där med takvinge som du hade som liten.

För ett par år sedan återvände bilen till Lamborghini i Sant’Agata, nu nedplockad i kartonger som ett jättepussel för fabrikens historiska avdelning Polo Storico att renovera. Det jobbet har man nu blivit klara med och världens enda Lamborghini Miura SVR har återigen fått harkla sina tolv törstiga strupar.

Tror ni att Ferruccio Lamborghini ler i sin himmel? Knappast. Han ruttnade på sitt odisciplinerade livsverk redan samma år som fabriken började bygga SVR, sålde sina kvarvarande andelar och slog sig ner i Umbrien, mitt på den Apenninska halvön. Där odlade han vin och kunde på avstånd se hur hans namn allt starkare skulle komma att förknippas med fullständigt utflippade superbilar.

Det var ju inte alls vad han hade tänkt. Han ville inte ha något tekniskt underverk. Han ville bara ha en väldigt normal, väldigt konventionell men perfekt bil. Ödet ville annorlunda.