Syntetolja är bättre än mineralolja, särskilt i en motor som får jobba hårt. Det har amerikanska AAA kommit fram till.
Syntetolja är bäst. Det fastslår AAA, eller American Automobile Association, som är den amerikanska motsvarigheten till Motormännen och har 57 miljoner medlemmar. De har genomfört ett stort antal tester på motoroljors olika egenskaper och ställt syntetiska oljor mot traditionella mineraloljor.
Och resultatet är att de syntetiska oljorna exakt 47 procent bättre. Eller som John Nielsen, chef för AAA:s ingenjörs- och reparationsverksamhet, uttrycker det: ”Med sin överlägsna motståndskraft mot sönderfall, indikerar AAA:s testresultat att syntetolja är särskilt gynnsamt för nyare fordon med turboladdade motorer och för fordon som frekvent körs i intermittent trafik, drar tung last eller nyttjas i extremt varma eller kalla klimat.”
Så där har du det. Får din motor arbeta hårt behöver den syntetisk olja för att inte slitas ut i onödan, i alla fall om du kör en hyfsat modern bil och är du inte mer intresserad än så kan du faktiskt sluta läsa redan nu.
Förlåt, var du intresserad på riktigt? Då så. Din tvåtaktare från trettiotalet behöver antagligen ricinolja, din femtiotalsracer mår kanske bäst av en single grade-olja i snygg plåtburk och din Alfa Romeo från sjuttiotalet har säkert synpunkter på om du häller syntet i tråget. Det är ju i alla fall vad du som jag fått oss till livs från klubbmötets diskussioner.
Varför då? Och vad är egentligen olja? Vad gör den? Och när ska den bytas? Kort sagt innehåller motorn i din bil en viss mängd olja och dess huvuduppgift är att bilda en smörjande film mellan olika metallytor som rör sig mot varandra. Därigenom minskas friktionen och ytorna skyddas mot nötning.
Men oljan ska också tvätta rent, skydda mot korrosion, täta packningar och transportera bort överskottsvärme. Motorolja har faktiskt ett ganska tufft jobb och därför kan den tröttna med tiden. Den allra viktigaste punkten på den årliga bilservicen är också just därför själva oljebytet.
Den kemiskt intresserade kan roa sig med kunskapen att motorolja huvudsakligen består av kolvätekedjor som är mellan 18 och 34 kolatomer långa. I en konventionell mineralolja får man fram dessa på samma sätt som man utvinner bensin och diesel ur råolja; antingen genom kolonndestillering eller genom så kallad crackning, där man klipper av längre kolvätekedjor till lagom korta. Det senare är faktiskt inte så dumt, för då kan man kontrollera vad man får för resultat och därigenom skräddarsy kvaliteten på ett bättre sätt.
Men så får man inte fram syntetiska oljor. De tillverkas av sammanslagna kolväten från naturgas, eller från polyalfaolefiner, eller också består de av syntetiska estrar, lustiga molekyler som bland annat kan användas för att ge smak åt godis. Men syntetoljeestrar är förstås framtagna för ett annat syfte.
Oavsett vad din syntetolja innehåller har den en fördel: de fysiska och kemiska egenskaperna hos ingredienserna kan kontrolleras med större noggrannhet och ofta använder man kolvätekedjor med fler förgreningar, vilket ger bättre temperaturstabilitet.
Men det är inte allt. Ungefär en femtedel av motoroljan består av olika tillsatser. Det är en bra sak, för de förbättrar viskositeten (slemmigheten) vid höga temperaturer, rengöringsmedel tvättar bort avlagringar, korrosionsinhibitorer motverkar rost och alkaliska tillsatser motverkar sura oxidationsprodukter. Och du vill väl inte ha en sur motor?
Därtill kommer tillsatser som förhindrar skumbildning, tätar, sänker oljans stelningstemperatur och motverkar oxidation. Det senare, oxidation alltså, är när oljans innehåll reagerar med luftens syre och skräpar ihop sig. Inte bra.
Men det är också de här specialegenskaperna som gör att vissa hävdar att syntetoljor inte hör hemma i en äldre bil, utan där behöver man en oskyldig olja som inte tvättar bort gamla tätande avlagringar. Det må var hur som helst med den saken, men är du osäker lär du hälla i samma sorts olja som du använde förra gången.
Sedan finns ju olja inte bara i motorn, utan också i växellådan och i differentialen (den där klumpen som delar ut kraft till drivhjulen). Dessa oljor skiljer sig från motorolja främst genom vilka tillsatser de innehåller. Växellådsoljor innehåller EP-tillsatser (från engelskans extreme pressure, extrema tryck) för att klara av de höga yttryck som uppstår mellan kuggarna.
Automatväxellådsolja, eller ATF-olja, är speciellt framtagen för att uppfylla de krav som ställs på oljor som inte bara ska smörja drev, utan också ta hand om själva växlingssystemen och momentomvandlaren. Därför har den unik kemi som tar hand om ytfriktion och annat som ska skärpa växlingsegenskaperna. Om du inte har bytt olja i automatlådan de senaste femtio åren har du dessutom förmodligen kvar valspäck som friktionsmodifierare. Det du.
Förlåt, det gick av bara farten. Nåväl, när AAA testade syntetolja mot billigare alternativ kom de fram till att syntetoljor generellt har bättre skjuvstabilitet (när ytor gnider mot varandra), lämnade mindre avlagringar, avdunstade i lägre grad, var lättare att pumpa vid låga temperaturer, motstod oxidation och sönderfall bättre liksom tålde oxidationsinducerade reologiska förändringar i högre grad.
Förlåt, men vadå reologiska? Meh, någonting får du ju googla.
