Av Åsa Wallenrud

Blotta synen av bilen gör mig alldeles pirrig. Håren på armarna reser sig och jag darrar till av välbehag. Nyckeln placeras i min hand och där står jag, framför något av det bästa jag vet. Jag kommer snart stå öga mot öga med en polis, men nu insuper jag bara de vackra linjerna i fastback-modellen. Älskar hur den flirtar lite lätt med 60-talet men sticker ut med en modern orange färg.

Jag öppnar dörren, som är ca två meter lång, och ska snyggt glida in i förarstolen men inser att det är dödsdömt. Ingen människa “glider” lätt in i en skålad sportstol oavsett form eller längd på kroppen. Är man en överviktig person, som jag, så blir det ännu mindre galant. Men i kommer jag tillslut och finner mig omfamnad av läderstolen från alla håll och kanter.

När jag trycker på startknappen brölar hon till, ett vrål som får håret att resa sig på hela kroppen. Jag skulle vilja stå där hela dagen och bara slå av och på motorn för att få höra just det där fantastiska ljudet om och om igen. Jag justerar speglarna, tar på solglasögonen, vevar ner rutan och drar i väg.

Bilen är utrustad med en 5.0 liters V8 och en automatlåda med 10 växlar. Bilen vill INTE köra långsamt, bilen vill INTE krypa försiktigt runt hörn eller i rondeller, den liksom ber mig att gasa på och ta i istället. Men jag är sund, jag vet att polisen inte vill att jag ska köra som en vettvilling så jag kämpar mig fram i de lagliga hastigheterna. Men så kommer den, den där påfarten till E4:an. En lång sträcka där målet är att komma upp i hastighet och jag har INGEN bil framför mig. Jag laddar, jag glider upp på påfarten och trycker ner gasen. Fan.. Det är bara 70 på E4:an i den här stan och 70 kommer jag upp till efter en nanosekund.

Tog lite fina självporträtt, ganska nöjd!

Vi drar på roadtrip

Helgen närmar sig, vi planerar en roadtrip till Lindesberg för att hälsa på sambons släkt. Det blåser fullkomlig storm och till och med den här platta apelsin-bilen (min systerson döpte den till det) svajar på vägen. Jag håller mig inom hastighetsbegränsningen nästa hela tiden, på motorvägen i alla fall. När vi når mindre vägar i skogen är det kul att testa greppet och se hur den beter sig på kurviga vägar. Hon är extremt lätthanterad och svarar bra med växellådan.

På vägen hem lite senare på eftermiddagen ligger vi på småvägarna genom skogen, jag funderar inte på vilken hastighet jag kör i, jag bara njuter och lyssnar på lite musik med sambon bredvid mig. Som från INGENSTANS står en polis mitt i vägbanan med laser i handen. Jag blir invinkad. Jag börjar få panik. I mitt bakhuvud har jag lagrat information om att 20 km/h över gällande hastighet innebär indraget körkort. Jag vet nu att det är fel men då trodde jag det. Polisen undrar om jag vet vilken hastighet som råder på vägen, jag svarar ärligt nej. Han undrar om jag vet hur snabbt jag körde? Jag sa ärligt nej. Han informerar då att jag just kört 100 på 80-väg. FAN!

Nu var det ju så att det där med 20 km/h ju inte stämde och det enda jag kom därifrån med var en bot på 2 400 kr och ett glädjerus. När jag sedan körde ut för att fortsätta min resa kunde jag inte låta bli att sladda runt snuten och sticka fort som fan. Hahahahaha!

Bilen ger mig ett självförtroende, en identitet som jag vill ha. Jag äger hela världen när jag “äger” den här bilen. Det här är mina drömmars bil och om tre år är den min, det är mitt löfte till er.

Till vem passar bilen: Den som har mycket pengar och vill synas!