När Volkswagen Polo återuppfann sig själv 1994 förändrades hela småbilskartan. Här fanns för första gången en liten bil som var som en stor. Den var bekväm. Dem var tyst. Man satt bra och kunde få den med samma utrustning som i en Passat. Jämfört med alla de andra små plåtburkar som utgjorde småbilsmarknaden på den tiden var Polo plötsligt någonting helt annat.

Den sortens revolution är ingenting som dagens Polo kan gå i spetsen för. I stället handlar den nya Volkswagen Polo om putsning av ett vinnande koncept och man har redan försiktigt doppat tårna i marknaden med den senaste Seat Ibiza, en bil som Polo har det mesta gemensamt med.

Polo är alltså en småbil som ska slåss mot Nissan Micra, Kia Rio och allt vad det är. Målgruppen som Volkswagen har haft framför ögonen är kvinnor som ännu inte fyllt 30, men den största kundgruppen är damer i mogen ålder. Nu har den kommit i ett nytt utförande på en ny plattform, ännu en variant av Volkswagens allomfattande MQB. Hjulbasen är längre och Volkswagen lovar att utrymmena ska ha blivit större, framför allt i bagageutrymmet. Och så får man Volkswagen Connect, en app som kopplar ihop bilen med mobilen så att du alltid vet var du parkerade och hur mycket bränsle du gjorde av med på vägen dit.

Det är förstås inte den enda utrustning man får. Nya Polo har trådlös mobilladdare och massor av förarhjälpmedel som håller koll på vägen, trafiken och alla vinglande fotgängare. Om du somnar bakom ratten får du en kyss och har du redan krockat kommer Polo att anlägga bromsarna, så att du inte sladdar vidare in i nästa bil.

Volkswagen AG

I tiden ligger också möjligheten att välja färger och former högt och lågt. Polo vill förstås inte vara sämre och det finns kulörer från 27-åringens sprittande läppstiftsröda till den distingerade damens diskreta champagne. Även på insidan – där ska man trivas som i sitt eget vardagsrum förstås, möblerat med de soffor och fåtöljer som man själv har valt.

Vid lanseringen har Polo en enliters trecylindrig bensinbrännare med turbo – faktiskt billigare än föregångaren med svagare, fyrcylindrig maskin – och senare kommer en diesel med motsvarande styrka, en större bensinmotor på 150 hästkrafter i Polo GT liksom krutkultingen GTI med 200 hästkrafter jämnt. En gasbil kommer också, TGI, för de som har specialintressen. Välj mellan vanlig växelspak eller självväxlande dubbelkopplingslåda.

När vi provkör i Hamburg faller regnet grått över de uppradade bilarna. Ser man någon skillnad mot föregångaren? Knappt. Ett plåtveck markerar midjan och små förändringar i proportionerna avslöjar nyheten, men inte så att man skulle vända sig om efter den. Då är skillnaderna större på insidan.

För här blickar man ut över en panel där instrumentgruppen och mittkonsolens skärm givits en gemensam inramning och på Polovis (sedan 1994 i alla fall) känns det som i en väldigt vuxen liten bil. Kupén är luftig och det är högt i tak. Stolarna omfamnar kroppen med tjockbottnade lårstöd och tilltagen skjutmån.

Instrumentgruppen och mittkonsolen har givits en gemensam inramning, så att de ska hänga ihop mer som en enhet. Och visst är panelen prydlig, lite kontorsmässigt välstädad så där och alla knappar sitter där man förväntar sig att de ska göra. Kanske skulle jag önska mig en kopplingspedal som inte var så förfärligt långslagig – jag får vika ihop benet och sedan sträcka ut det ända in i motorrummet. Och varför är dörrhandtagen så förfärligt plastiga?

Där bak är dynorna dundersköna, lagom skålade och inte så där parkbänkshårda som i många andra småbilar. Nej, här sitter man ju nästan lika bra som där fram även om benutrymmet är begränsat om någon långbent satt sig där fram. Mittplats? Nej, inte för människor med kroppsdelar och den bakåtvända barnstolen sitter nog också trångt. Men takhöjden är lysande.

Motorn morrar lite mysigt, så där dovt som trecylindriga motorer gör. Särskilt bråttom får man inte ha förstås, i trafiken pinnar den på och kan väl hålla normaltempot men har inget att sätta emot när det kommer broilers från Audi och BMW i backspegeln. Inte ger den någonting tillbaka när man försöker varva heller, utan den ork som finns att hämta gömmer sig någonstans i mellanregistret.

Julia Brzezinska

I påfartens kuva ut på Autobahn försöker jag busa med bilen och den svarar med att släppa med framhjulen över den soppiga asfalten. Antisladdsystemet får bråttom att dra mig tillbaka, några hyss får man inte ha för sig som förare. Men bilen har i alla fall en riktig handbromsspak, så att sladdglada ska få ha sitt kul i vinterföre.

Så vi lunkar ut i fri fart och Polo trivs bäst med tempot i högerfilen. Här är det lagom tyst och pulsen långfärdslugn som det anstår en Volkswagen. På så vis är den alltings centrum, de stora massornas bil. Att köpa en Polo är inget ställningstagande, den är bara en bil. En bra bil, men kanske saknar man lite av den spanska attityden hos koncernsyskonet Seat. Nåväl, det är blott en smaksak.