Provkörd: Volkswagen Arteon

En butler med slips.

När Volkswagen lyfter blicken gör de det alldeles lagom mycket. Volkswagen Arteon gör exakt det som förväntas av den.

Vad är egentligen Hannover känt för? München har sin weisswurst, Berlin har en utbombad kyrka och Hamburg har sina, eh, hamburgare. Men Hannover?

Jag fick tillgripa Googles visdomar för att lära mig att Hannover huserar världens största mässa, nördmässan CeBIT. Och så är Hannover förstås hemstad åt rockbandet Scorpions.

Vilken merit.

Här hade Volkswagen förlagt provkörningen av nya Arteon, en fyrdörrarscoupé som ersätter den gamla Passatbaserade CC. Nu är i och för sig även Arteon en Passatsläkting, baserad på MQB-plattformen som snart sagt ligger till grund för halva Volkswagenkoncernens produktion.

Men Arton har ställt sig ett halvt kliv högre på statustrappan än både folkfavoriten Passat och den lite nättare CC. I alla fall har Volkswagen bestämt att det ska vara så och dristar sig till och med till en antydan om att Arteon kan ses som en arvtagare till den saligen insomnade lyxbilen Phaeton. Den var förstås inte Passatbaserat på en fläck, utan delade teknik med Bentley Continental.

Nåväl, det som har utlovats oss är i alla fall en Volkswagen Passat, fast lite finare. Arteon, förresten, namnet alltså, sägs bestå av två delar. Dels art (konst), dels eon (en lååångt stycke tid – fast VW säger att det belyser att Arteon är en premiummodell) och det kanske säger på vilket allvar Volkswagen tar sin nya lyxvagn. Och sig själva, för den delen.

Hur som helst ska Arteon vara en bra vardagsvän och inte minst en vettig husvagnsdragare. Mer än två ton får hänga på kroken och det går också att utrusta den med en elektronisk assistent som håller på släpet när du backar. För svenskt vidkommande kommer den bara att ha starka tvålitersmotorer (bensin eller diesel) och både fyrhjulsdrift och dubbelkopplingslåda som standard.

Nyheter? Tja, kurvljusen börjar lysa åt sidorna redan innan du har vridit på ratten – bilen har koll på vart du är på väg och när vägen svänger. Den har också en adaptiv farthållare som inte bara anpassar sig till bilen framför, utan också till gällande hastighetsgränser. Och om någon håller på att köra in i dig bakifrån känner bilen av det och drar åt bilbältena.

Plåtskrynklor är dock svårt att komma ifrån.

Så här långt har Volkswagen Sverige haft flest förhandsbokningar av dieselmodellen, så en sådan snor vi åt oss. Hållningen har mer pondus än skönhet, Arteon är en stor bil och Volkswagen försöker knappast dölja det.

När motorn purrar igång gör den det med en välbekant ton. Volkswagens dieslar låter torrt och städat. Panelmaterialen känns lite mer gummerade än, säg, i en Skoda men inte lika tjockbottnade som i en Audi A8. Precis som det ska vara enligt koncernens prestigestege, alltså.

Det är ganska tyst, samtalstonen kan hållas låg. Kanske är det just därför som man lyssnar lite extra på de ljud som finns: motorns torra purrande och vindens lätta prasslande när farten ökar. Underlagets ojämnheter kluckar lugnt i hjulhusen.

Lugnt och lugnt förresten, fjädringen är fast och däcken tunna som eltejp. Så hjulupphängningarnas bussningar och stötdämpare har ett tufft jobb med att städa bort alla gruskorn.

Rutten löper genom ljusgröna skogar norr om Hannover och vi passerar ett otal villasamhällen, långt bortanför allfarvägarna. Vad gör de allihop härute? Farthållaren ser en skylt längre fram och saktar mycket riktigt in, allt för att aldrig kliva över myndigheternas satta gränser. Kanske är den lite väl försiktig, för den bromsar tidigt och gasar sent. Bakomvarande bilister verkar måttligt roade.

CC0

Ursäkta, men skulle ni kunna gasa lite?

Själv märker man förstås ingenting, för i Arteon har man i princip blivit passagerare. Har jag verkligen full koll på alla trafiksignaler och övergångsställen? Den tekniska utvecklingen går framåt, men inte den mänskliga. Och hur sitter jag egentligen?

Tack bra, men stolarna känns en smula överarbetade med alla sina olika materialval och broderier. Och där bak? Helt okej, ergonomin är god och benutrymmet rimligt, men taklinjen smeker så klart hjässan om man är lång. Framför allt är det mörkt, med mörktonade fönstergluggar och kolsvart inredning från golv till tak. Så skulle inte jag speca min Arteon.

Vi byter till en bensinbil där inredningsvalet – brunt läder – gör inredningen större rättvisa. Men i övrigt är den fullkomligt omöjligt att skilja från dieseln. Motorn knarrar med samma torra röst på tomgång och kraftleveransen sker på precis samma sätt. Ja, tills man låter den sjunga ut ordentligt. Då visar den en rivigare sida, men skillnaden är förvånansvärt liten. Nåja, oavsett motorval lär man knappast sakna effekt i alla fall.

Plötsligt skriker bilen högt. Ett pip från panelen skär i öronen och i instrumenthuset glöder en stor röd varningssymbol. En vänstersvängande Honda står i vägen och bilen tror att jag är på väg att köra in i den. Men kära nån, inte behöver du vara så ängslig, lilla bil. Men det är klart, när man dåsar bort bland alla farthållare och filhållare kanske det behövs.

Stopp och belägg, inget okynneskörande här inte.

I takt med att mil läggs till mil får jag slut på intryck. Volkswagen Arteon är en hal typ, väluppfostrad och hårt tillknuten och skulle aldrig få för sig att släppa väder offentligt. Kanske en smula könlös, mer butler än träff på Tinder.

Säkert är det också en framgångsfaktor, Arteon är en pålitlig kompanjon som inte stör dig i onödan. Och det är ju precis som Volkswagen lovade: en Passat, fast lite finare.

Daniel Östlund
Redaktör
daniel.ostlund@bytbil.com