Nyligen presenterade Skoda en uppdaterad Octavia. Vi for till Österrike för att provsmaka nyheterna.
Lunken över de bördiga landsbygdsslätterna söder om Wien störs bara av traktorer. Som stirriga kackerlackor klättrar de upp ur sina diken och struttar omkring i alla riktningar. Är det parningssäsong för dem nu?
Nåja, dieselmotorn i min bil knarrar till och sedan bleknar traktorminnena kvickt i backspegeln. Bilen jag sitter i är den senaste versionen av Skoda Octavia, här i gummistövligt Scoututförande med en 184-hästars dieselmotor.
Scout, det betyder höjd fjädring och terrängplast runt skärmkanterna, liksom fyrhjulsdrift och hasskydd undertill. Jo, Scout ska nog klara av att köra ut i svampskogen, till skillnad från vissa konkurrenter med mer påklistrad terrängattityd.
Längs landsvägen pysslar filhållningsassistenten hela tiden i ratten och helst skulle jag vilja släppa den. Men då säger bilen åt mig, håll i ratten. Så det gör jag, och funderar över att det är ganska tyst. Mest hör man motorns mumlande och när de där traktorerna ska förpassas till historien gormar den till.
Skoda Octavia delar i huvudsak teknik med Volkswagen Golf, men tjecken rör sig lättare på vägen och har bättre utrymmen – särskilt baksätet bjuder på ett benutrymme som skulle räcka till några extra knäleder. Barnstolar? Inga problem, men tre i bredd sitter man helst inte.
För all del, framstolarnas skjutmån om sisådär en halvmeter kan nog justera baksätesrymden, men varför skulle man det? Att hitta en bra körställning är inte svårt. Stolarna är fasta i stoppningen och klädselvalet – vinyl och någonting som liknar mocka men som Skoda kallar för Thermo-Flux – är snyggt att titta på utan att man blir svettig om ryggen. Kanske skulle jag ha önskat mig lite mer svankstöd.
Som Skoda brukar har de också fyllt Octavia med enkla men omtänksamma detaljer – till nyheterna hör rattvärme, diverse eluttag och små picknickbord i stolsryggarna åt baksätespassagerarna. Redan tidigare fanns också mobilfack med induktionsladdning och paraply under passagerarstolen.
Pekskärmen har blivit större och funktionerna fler, men nog känner man igen sig i Skoda Octavia. Utvändigt har den förstås fått de där märkliga glasögonen på näsan, men det ser bättre ut i verkligheten än på bild.
Jag byter bil till en Octavia RS. Drivlinan är den samma som i Scout, en dieselspis kopplad till en sexväxlad dubbelkopplingslåda, men här driver den bara på framhjulen och till skillnad från Scout, som är hög, är RS sänkt och har ambitionerna fast riktade mot asfalt. Skogskörning, det är inte RS paradgren.
Inte alldeles oväntat rör den sig också mer beslutsamt på vägen. Om Scout hävde sig en smula långsamt genom kurvor och över krön har RS ett tuffare sätt att behandla både asfalt och passagerare. Framför allt styr den in på ett helt annat sätt, så där så att djävulen i mig kryper fram och jag gasar mig ur kurvorna så att medtrafikanter blänger surt. Små skillnader i fjädringens styvhet och stötdämparnas kalibrering gör stor skillnad för beteendet – bilens, så väl som förarens. Säkert hjälper det att den ansiktslyfta Octavia fått bredare spårvidd bak.
Så kostar RS några kronor till också – i alla fall med motsvarande specifikation. En del av dem lär ha gått till den mer spektakulära stolsklädseln, men jag känner ingen skillnad i sittkomfort. Oavsett vilket skulle jag nog vänta med att beställa en Octavia RS tills den kommer i bensinversion med 245 hästkrafter, en maskin som torde passa bilens väsen bättre.
Men en vardagsvän som Scout, den passar alldeles utmärkt med en knattrande diesel – kanske till och med den svagare 150-hästarsmaskinen som från och med nu också kan kombineras med en sjuväxlad dubbelkopplingslåda. Med den har Skoda hittat rakt in i den svenska folksjälen – för vad kan vara mer lagom än så?
