Hårnålarna nedför bergets sida är så skarpa att man måste vika bilen runt kurvan med fulla rattutslag. I korta stötar får motorn jobba, sedan bromsarna, sedan däcken. Skoda Kodiaq rör inte en min, fullständigt obrydd av min misshandel.

För misshandel är det; motorn arbetar, växellådan skyfflar kugg och bromsarna tuggar efter lagomt grepp mot asfalten. Det går alltså alldeles utmärkt att köra Skodas nya suv som vore man jagad av polisen.

Och vi behöver inte nämna mer om det, för ingen kommer att köpa Skoda Kodiaq för dess förmåga att få passagerarna att spy. Nej, för att kunna krypa under skinnet på Kodiaq krävs andra mätinstrument. Knän, till exempel. De har ett underbart liv i baksätet, där utrymmet är i klass med en mindre kyrkosal. Längst bak, i den tredje sätesraden, bör du däremot helst inte vara äldre än sju för att kunna hålla knäna lyckliga.

Mittenraden är skjutbar i längsled, så för all del, det går skapa ett bättre knäliv även längst bak. Fast särskilt lycklig som vuxen, det blir man inte – tanken på att sitta i en kartong dyker upp i huvudet (fast det älskar ju barn). Och mittradsmänniskorna kommer att sura över sin förlorade katedral.

Längst fram bryr man sig förstås inte om det. Låt barnen bråka, du har ändå fullt upp med att vika dig runt hårnålskurvorna. Eller kanske inte, nere i dalen breder landsvägen ut sig och bilen tuffar på som av sig själv, svagt nynnande på en dieselmelodi som låter ganska mysig. Men är det något konstigt med servostyrningen? Nu har väl ändå ingenjörerna pillat lite väl ivrigt med mjukvaran, för ratten pysslar lite som om den inte var riktigt nöjd med ditt vägval.

Jag skojar inte om hårnålskurvorna.

Därmed är min okunskap avslöjad. Självklart är det filhållningsassistenten som tycker att min placering på vägbanan är under all kritik. Så jag släpper ratten och låter bilen själv välja position.

Men då säger den till. Händerna på ratten. För övrigt är det en ganska behaglig ratt att hålla i, inte så där falukorvstjock som i många moderna bilar. Överhuvudtaget är det en behaglig miljö att befinna sig i, formgivningen är genomtänkt och jag anar Bauhausinfluenser i vinkelvalen. Möjligen märks Skodas budgetstatus på att plastmaterialen i mittkonsolen inte riktigt lever upp till Audinivå. Satt jag bra? Antagligen, för jag kan inte minnas något skav.

Att Skoda inte haft den här bilen på programmet i all evighet förundrar mig. Så självklar upplevs den, en rejäl familjebil med enorma utrymmen och uppfylld av omtänksamma detaljer – paraplyer i dörrarna och utfällbara skyddslister mot dörruppslag är bara ett par av bilens fiffiga finesser. Suv-stövlarna är mest en krydda för ögonen, för i själ och hjärta är Skoda Kodiaq en bil för den asfaltsburna människan. Fast fyrhjulsdriven. Och det är ju bra, när snön faller eller båten ska dras upp. Eller både och.

I botten är den en Golf. Det gamla statliga kommunisttjeckiska Skoda svaldes gradvis upp av Volkswagen under nittiotalet och delar i dag teknik med sina koncernsyskon. Plattformen – alltså de delar av stommen som utgörs av krockskyddsstruktur, hjulupphängningar, ventilation, elektronikkomponenter och andra delsystem – heter MQB och Kodiaq delar den med Volkswagen Golf och Passat, Seat Ateca, ett par mindre Audimodeller och den enorma USA-suven Volkswagen Atlas.

Nog känns Volkswagengenerna igen. Någon tjeckisk själ skiner aldrig igenom, även om strålkastarna har formats för att påminna om böhmisk kristall. Nåväl. Det kan knappast vara till Skodas nackdel om produkten lika gärna kunde varit Volkswagen- eller Audimärkt.

Vad som slår mig, så här i eftertanke, är inte bara att den är självklar i Skodas modelluppställning. Nej, utan också att Kodiaq aldrig gjorde mig besviken på något sätt. Den upplevdes exakt som jag förväntade mig och levererade exakt det jag hade önskat mig, av en praktisk och omtänksam familje-suv från den tjeckiska divisionen av Volkswagenkoncernen.

Foto: Skoda
redaktoren@bytbil.com