På hösten 1969 stod en helt ny storlek av Peugeot i deras monter på bilsalongen i Paris. Peugeot 304 klämde sig in mellan den lilla shoppingburken 204 och pampfraktaren 504. Därmed mutade Peugeot in sig i ett nytt segment med udden riktad direkt mot Renault 12 och den kommande Citroën GS.

Peugeot hade gjort det enkelt för sig. Man hade helt enkelt tagit mittsektionen från Peugeot 204, som var en väldigt rymlig småbil, och glittrat till den med en rejäl motorhuv och sedanbaklucka. Ratten var stor, tunn och alldeles rund.

Peugeot

Så startade serien av Peugeotmodeller som börjar på siffran 3 och på den följde sedan, om minnet inte sviker mig, 305, 309, 306 (ja, de hade lite svårt med ordningföljden), 307 och två generationer 308.

På våren 2008 visade Peugeot upp ytterligare en variant på 300-temat, ett högbygge som delade mycket av sitt innehåll med Citroën C4 Picasso. Men där Citroën valde ett mjukare designspår kryddade Peugeot med en lätt doft av stövelkrydda; 3008 hade ett korn av suv i sin hållning.

Peugeot

Nu har Peugeot gått hela vägen ut och när den andra generationen 3008 lanserades i fjol fick den till och med heta ”suv” i efternamn. För att stärka terrängintrycket ställde man upp med en hel rad 3008 i det tuffa Dakarrallyt – och belade samtliga pallplatser.

Nu hade de bilarna inte särskilt mycket gemensamt med den 3008 som du och jag kan gå och köpa hos Peugeothandlaren. Gatbilen är en framhjulsdriven och familjevänlig mellanklassbil som egentligen inte alls är mer lämpad för terrängkörning än din mormors Toyota Corolla. Suvstilen handlar bara om utseende, inte om skogskörning.

När jag tar emot provbilen får jag en kort instruktion om vilka knappar man behöver trycka på innan jag rullar i väg.

Men jag rullar inte alls i väg, utan går ett varv runt bilen, blir stående, funderar. Den är ju snygg. Okej, strålkastarna kanske är lite onödigt tillknölade, men i övrigt ser Peugeot 3008 suv oväntat spänstig ut. Proportionerna hänger ihop, detaljerna är lagom framträdande och kromlisten som löper över dörrarna tjocknar till mot bakluckan i ett vågat designdrag. Bakljusen ser ut som om de stulits från Ford Mustang.

När jag till slut kliver in blir jag inte mindre förvånad. Förarmiljön är inte som i någon annan bil. Det allra första som slår mig är hur liten ratten är, som till någonting radiostyrt. Ska jag sitta och köra tevespel? Särskilt rund är den inte heller, snarare åttkantig och full av lister, knappar, rullar, handtag och andra märkligheter.

Bytbil

Sedan tittar jag upp på instrumentklustret och ser inte alls några instrument, utan bara en skärm som visar vad som är viktigast för stunden. Med en av rullarna på ratten kan jag bläddra fram olika utseenden på displayen, som man ser ovanför rattkransen och inte genom den som man annars är van vid.

När den första förvåningen fått lägga sig sitter jag i ett ganska trevligt rum med en påtagligt modern och medveten design. Skillnaden mot föregångarens ganska konservativt konventionella interiör är slående. Här löper lister och veck i intrikata former över panelen och olika material matchas mot varandra. För all del, plastmaterialen har inte samma tjocka känsla som i dyrare bilar, men det är ljust, fräscht och väldigt 2017.

Högst upp på mittkonsolen, ovanför friskluftutblåsen, tronar en åttatums pekskärm som delvis styrs av knappraden framför växelväljaren – allt formgivet med omsorg, även om själva skärmen tar upp rätt mycket plats i blickfånget och gärna hade fått vara fällbar.

Dieselmotorn knattrar igång med en ganska grov röst. Min bil är toppmodellen i uppställningen, en GT med 180 hästkrafter och en utrustningslista lång som en toarulle.

Fjädringen är inte marknadens fluffigaste, snarare känns det lite som att rulla omkring ovanpå halvblött knäckebröd. Kanske är den lite onödigt tuff, lite mer marsipan i understället hade passat bilen bättre. Men så har GT-versionen också en svängvänligare sättning än sina mer beskedliga kollegor. För den sakens skull är kalibreringen skickligt utförd, stunsig utan att vara darrig. Men uppförandet skulle passa bättre i en bil som hade sportigare ambitioner.

För oavsett GT-emblemet är Peugeot 3008 inte särskilt sportig. Visst svänger den med viss vigör och visst behåller den lugnet även när man försöker ställa den i skamvrån. Men här finns ingen nerv, ingen lust att smiskas till stordåd. Rondellbanditer gör klokt i att söka på annat håll.

Gaspedalens mappning är ganska defensiv, man får trycka långt ner för att motorn ska gorma till och känslan genom den lilla ratten är en smula döv. Det är inte bara synintrycket som andas tevespel, utan också körupplevelsen.

Så jag sjunker ihop i sätet, lugnar ner mig och låter bilen tuffa på i sitt eget tempo. Motorns röst är alltjämt en smula grov längs landsvägen och när den sexväxlade automatlådan byter växel märker man det på att den monotona motorsången byter tonläge.

Annars är det tyst. Av vindens brus hörs inte mycket och det annars så tråkiga malandet från däcken är väl dämpat. Man sitter högt över asfalten och körställningen är upprätt, mer köksstol än schäslong. Sätets dynor är ganska platta och stramt stoppade, långt från forna tiders franska svampighet. Här råder närmast tysk dyndisciplin.

Särskilt i baksätet, som är mer som en kyrkbänk. Dynan är platt, golvet är högt och sittställningen funkar bäst om man inte har kommit i målbrottet. Barn? Absolut, men även om knäutrymmet är bra är det inte exceptionellt på något sätt, vilket lär betyda små stövelavtryck på sätesryggen framför och det är osäkert om en bakåtvänd bilstol får plats.

Jag bläddrar förstrött mellan menyerna på pekskärmen och fingrar förstrött på mittkonsolens knappar. Vänta nu, på en av dem står det ”sport.” Klick!

Bytbil

Så, nu svarar motorn lite rappare på mina befallningar och styrningen har lite mer kött. Men vad hände med ljudet? Hela motorn rumlar runt i kupén och jag kan inte längre höra vad jag själv tänker.

Det visar sig, när jag bläddrar i pressmaterialet, att motorljudet förstärks genom bilens ljudanläggning. Precis som i BMW M5 alltså, med den skillnaden att här är det dieselknatter som kommer ur högtalarna.

Jag knäpper av och rullar vidare längs den öde landsvägen, nu sänkt i vintermörker. Där, i skenet av alla skärmar, knappar och ljuspunkter – jag letar efter ett reglage att ställa ner ljusstyrkan med, men misslyckas – samlar jag ihop mina erfarenheter. Jämfört med sin föregångare är nya Peugeot 3008 ett rejält lyft, en bil som inte bara är en fraktmaskin utan också ett rätt trevligt rum att sitta i på vägen till målet. Förarmiljön är kul och leksaksratten rätt rolig på sitt sätt.

Det slår mig att Peugeot 3008 står med ena benet hos den spirande millenniegenerationen och det andra i en döende dieselera. Förmodligen kommer vi att inom kort få se mer miljötillvända drivlinor och ett skifte bort från dieseldriften.

Personligen skulle jag också välja 3008 med en annan motor än den starka men lite oborstade 180-hästarsmaskinen, antagligen den 130 hästkrafter starka bensinmotor som bilen också erbjuds med, tillsammans med ett lagom lulligt utrustningspaket.

Eller också skulle jag vänta tills storebror Peugeot 5008 når svensk mark. I princip är det samma bil, fast större och rymligare. I den lär det inte finnas några tveksamheter ens kring barnvagnsmaffians behov, med bakåtvända barnstolar, blöjpaket, konsumkassar och toapappersbalar som ska möbleras in i bilen. Men den är förstås inte riktigt lika snygg.

Med tankar som dessa rullar jag vidare in i vinternatten och ju fler mil jag lägger bakom mig desto mer växer Peugeot 3008 på mig. Det är ju en riktigt trevlig bil, det här. Bara man undviker sportknappen.