Världens tredje mest googlade bilmärke, efter Toyota och BMW, är Hyundai. Det koreanska bilmärket är en världsomspännande nykterhetsrörelse som löser sina kunders transportbehov på det mest praktiska sätt som tänkas kan. Ett svar till Toyota på koreanska.

Kia är Hyundais lite oregerliga lillasyster. När världen söker lösa sina förflyttningar vänder man sig till Hyundai, medan Kia är valet för den som lägger häftstift på småskolefrökens stol.

I alla fall är man på väg att bli det. Under de senaste tio åren har Kia distanserat sig från koncernbrodern Hyundai och skaffat sig en egen stil och attityd.

Kia Motors

Bakom förvandlingen ligger två tyska herrar. Peter Schreyer rekryterades till Kia för ett tiotal år sedan och har gjort så bra ifrån sig att han numera är designdirektör för hela bilkoncernen. Han flankeras av Albert Biermann, en karl som tidigare varit ansvarig för att BMW:s M-modeller ska räcka finger åt Porsche. Hans jobb hos Kia är ungefär det samma, om man byter ut Porsche mot, säg, hans gamla arbetsgivare BMW.

Så när Kias mest säljande modell, den lilla Rio, släpps ut i en ny generation är det dessa båda herrar som ska hållas ansvariga för resultatet.

Kia Rio är en bil i B-segmentet och ska alltså konkurrera med Ford Fiesta, Renault Clio och Volkswagen Polo. Det har varit svårt, eftersom Kia Rio mest har påmint om en plastburk man förvarar lunchen i. För all del, den förra generationen var inte så illa men någonstans gnagde ändå ett korn av Honda Civic från sjuttiotalet.

Honda

Det är borta nu. Schreyers senaste former kastar det gamla arvet överbord och motar in Rio i märkets nya formfålla. Faktiskt har designen tagits fram som ett samarbete mellan Kias tyska och kaliforniska kontor, under överinseende från Korea. Låter det som en soppa med väl många kockar? Det brukar inte sluta väl, men i det här fallet tycks utfallet hänga ihop med sig själv.

Jämfört med den gamla är nykomlingen mer bastant i formen utan tendenser till päronrumpa. Glasytorna är större och hållningen rakare med mer upprätta takstolpar. Hakan är markerad. Faktiskt lurades jag mer än en gång av att det var en Mercedes-Benz A-klass som jag såg i ögonvrån. Men det var det ju inte.

Man kan fundera över varför Kia valt att göra baklyktorna så blaffiga. Men någonting måste ju finnas kvar att ansiktslyfta när det är dags, om sisådär tre år. Annars sticker inte formerna i ögonen, helhetsintrycket är snyggt och prydligt utan effektsökeri. Den är inte någon designerbil, som Mini Cooper eller Fiat 500.

Det gäller särskilt inuti. Om utsidan är städad så är insidan strikt konventionell. Mätartavlorna är runda, liksom ratten, och växelspaken är bara det: en spak. Det är lätt att finna sig tillrätta, men särskilt fantasifullt är det inte. Plastmaterialen är väl inte heller de allra roligaste på marknaden. Å andra sidan sitter man vettigt och ratten har god justermån. Utrymmena, särskilt i baksätet, imponerar med tanke på yttermåtten. Bagageutrymmet är också rimligt stort för ett par väskor.

David Lilja

Här finns också alla tänkbara uppkopplingsmöjligheter och mobilintegration, liksom säkerhetssystem som filbytesvarnare och autobroms.

Enlitermotorn har tre cylindrar och turbo. Med en harklande basröst skottar den på bra på vägen ut från Lissabon med en markerad knuff någonstans i början av registret. Hundra hästkrafter räcker bra för att hänga med och till och med göra sig av med övrig trafik. Men vänta nu, hur var den att köra iväg med? Knappt kan jag komma ihåg någon som helst tillvänjningsperiod. Kia Rio är lättkörd, vilket lär uppskattas av många.

Bullrar det? Nej, inte anskrämligt på något sätt. Men inte kommer Kia Rio att framlida sitt liv på raksträckta motorvägar, så jag svänger av och letar efter landsbygdens kurviga småvägar.

Och den lilla Kian svarar oväntat med att spritta till. Trygg och lättkörd må den vara i stan, men här har vi hjärtans kul, Kia och jag. Motorn spottar mig upp för kullar och över krön, hjulen söker efter grepp och ratten lever i mina händer. Albert Biermann, vad har du gjort?

Svaret på den frågan är att Kia Rio blivit ordentligt uppstyvad och hjulen fladdrar inte längre omkring, trots att grundkonstruktionen egentligen är enklast möjliga. Dessutom har koreanerna lyckats kalibrera servostyrningen så att man faktiskt har någon uppfattning om vad som händer i kontakten mellan däck och asfalt, någonting som annars tycks vara väldigt svårt för många konkurrenter. Var det inte just de här egenskaperna som gjorde Suzuki Swift så trevlig för några år sedan?

Ett bilbyte senare sitter jag i en bil utan turbo. I stället andas en rak fyrcylindrig 1,2-litersspis under huven och röstläget är ett annat, liksom gällare och renare i tonen. Kraftutvecklingen är också en annan, här kommer ingen och knuffar när jag gasar på. Möjligen känns växellådan lite renare i sitt sätt att arbeta; i turbobilen tyckte jag att den var lite luddig. Kanske är det inbillning.

Det här är motorn som kommer att råda vid lanseringen i Sverige och det är oklart om turbotrean någonsin kommer hit. En något större fyrcylindring maskin kommer också att hitta upp till oss, men då bara i kombination med en fyrväxlad automatlåda. Ja, jag sade fyrväxlad, så där som automatlådor brukade vara på dinosauriernas tid. Dieselmotorer finns också i uppställningen, men det är om möjligt ännu mer oklart om de når till våra breddgrader. Några priser är inte heller klara, mer än att det lär bli ett lättare påslag jämfört med utgående generation.

Uppför bergen går det också mycket långsammare att komma upp i fart. Först muttrar jag, men när den lilla fyran får upp flåset sjunger den på ett sätt som påminner om väldigt snabba motorcyklar och kraftutvecklingen är fullständigt linjär, utan några hyss. Gaspedalen levererar precis det jag beställer.

Vänta nu, var det så här det var att köra bil, innan turboerans förminskade motorer tog över? Mina gubbminnen sköljer över mig och för ett ögonblick blir jag nostalgisk, innan det är dags att tvärbromsa och kasta mig genom nästa hårnålskurva. Utan en mäktig motor gäller det att inte tappa för mycket i kurvorna för att hålla ett anständigt tempo – har du kört hyrkart vet du precis vad jag menar. Framhjulen famlar efter grepp och stönar lite över min misshandel.

Kanske finns det anledningar att inte köra som biltjuv i blötan, så jag lugnar ner mig en aning och sjunker ner i en vardagligare lunk. Så där som den kommer att få leva resten av sitt liv.

Kia Rio är inte revolutionerande på något sätt. Den kommer inte att lyfta bilvärlden in i framtiden utan är snarare oväntat konservativ. Vad Kia har gjort är i stället att fokusera på att göra befintlig teknik välfungerade, snarare än att uppfinna hjulet på nytt. Varför skulle de göra det? Vanliga runda funkar alldeles utmärkt, tack.