Vi tog en sväng med marknadens billigaste laddhybrid och hittade få saker att gnälla på. Kia Niro är en snäll suv.
Längst ut på Lidingö har huvudstaden övergått i skog och ängar. Asfalten rinner som en orm genom landskapet och Kia Niro Plug-In Hybrid rinner glatt med. Den enda tanke jag ägnar åt bilen är den om att jag just dragit ur sladden.
Eller ja, det var väl en timme tidigare, eftersom stadens trafik gjorde sitt bästa för att hålla mig och min Kia kvar och i köerna längs Kungsgatan hade irritationens övertrycksventil farligt nära till öppning. Men i en laddhybrid slipper man åtminstone start-stoppfunktioner och slamrande dieselskrämsel. I stället är det tyst och Kia Niro gled lugnt fram genom staden i strax över noll kilometer per timme.
För så är det. Hybridbilen Kia Niro kommer nu i en laddbar version som du pluggar in i kontakten där hemma. Kanske är det skäl nog att skaffa en laddhybrid: att slippa slabba vid pumpen i tid och otid. Och Kia Niro Plug-In Hybrid är redan innan supermiljöbilspremien dragits av den för tillfället billigaste som finns på marknaden – tusen kronor billigare än Hyundai Ionic (och då har Hyundai inkluderat supermiljöbilspremien).
Att de båda kostar ungefär lika mycket är inte så konstigt. Undertill bygger de båda koncernsyskonen på samma teknik och har samma drivlina. Men där Hyundai valt att utmana Toyota Prius med en bil som ser så där miljövänligt utstickande ut är Kia Niro en helt vanlig liten (och framhjulsdriven) suv. Dessutom är den typad med dragkrok och får släpa på upp till 1,3 ton.
Med en räckvidd på el om upp till 58 kilometer har faktiskt Kia Niro lyckats ta mig genom hela stan och ut i hagarna utan att behöva höja bensinrösten alls. I vanlig vardagstrafik ser Niro till att tömma batteriet först innan man tänder på förbränningen. I alla fall så länge man inte gasar för hårt, eller det är för kallt ute.
Systemet funkar smärtfritt, utan ryck eller konstigheter när bensinmotorn går in och stöttar. Kraften är fullt tillräcklig för att följa trafikflödet – också på el – även om skjutsen på fullgas inte kommer att leda till någon epidemi av whiplashskador.
För inte är det fråga om någon sportbil. Stolarna ger bra sidostöd i kurvorna, åtminstone för min normalbyggda medelålderskropp. Men styrningen är av det avslappnade slaget och bromspedalen känns lite slapp i hullet. Det beror förstås på att den samtidigt ska sköta både skivbromsar och regenerering, som i hybridbilar överlag.
På så sätt är den rätt lik storebror Optima Plug-In Hybrid, en bil som vi körde i våras. Faktiskt är den väldigt lik på de flesta sätt, från ergonomi till materialkänsla: välfungerande utan att kännas särskilt exklusivt. De största skillnaderna? Sämre benutrymme i baksätet och ett bagageutrymme som lidit 100 liter för att ge plats åt batteripaketet. Optima hade väl bättre möbleringsmöjligheter på sin längre plattform.
Annars gör Kia Niro all nytta som kan förväntas av den och betraktad som en helt vanlig småsuv torde den fungera väl så bra som Mazda CX-5, Seat Ateca, Skoda Karoq och allt vad de heter. I laddutförande är den förstås en sudd dyrare, men det kanske miljön kan vara värd. Eller åtminstone bristen på start-stopphostandet i pendlarköerna.
Willy Priske
På väg tillbaka in mot stadens larm morrar motorn till emellanåt. Kanske beror det på att kartinformationen i navigationssystemet används för att avgöra om det är bäst att använda den lagrade energin eller ladda batteriet. Så när man närmar sig en uppförsbacke laddar bilen batterierna lite extra, en smart detalj som sparar en gnutta energi, precis som knappen som stänger av luftkonditioneringen i kupén för alla utom föraren.
Så där har vi det: köp en Kia om du inte gillar dina medpassagerare. Med fläktavstängningen kan du lätt röka ut all snyltåkande ohyra. Njut sedan av tystnaden både från drivlinan och från baksätet.
