Ända sedan Mazda Miata, eller MX-5 som den fick heta i vår del av världen när marknadsavdelningen var för snål för att skydda Miatanamnet även i Europa, för första gången mötte världens blickar på bilsalongen i Chicago 1989 har den haft en alldeles särskild dragningskraft.

Då var den unik, en slags återuppstånden Lotus Elan fast som vägrade gå sönder när man andades på den. Att köra den var som att gå på cirkus: man ville aldrig åka hem så att det roliga tog slut. Motorjournalisterna älskade den och när tidningen Teknikens Värld skrev sitt första Miatatest hade de med fyra likadana bilar: skribenternas egna, för så smittsam var febern att även kritiska konsumentgranskare föll till föga och köpte den lilla japanskan som lösviktsgodis.

Så här nästan 30 år senare är Miata inne på sin fjärde generation, alltjämt med ursprungsidealen i behåll: skamlös sportbilsglädje och … ja, sedan inte så mycket mer. Mazda Miata har liksom aldrig handlat om teknikfrosseri, om långfärdskomfort eller om uppbröstad attityd gentemot andra trafikanter. Miata är bara ett fniss på hjul, ingenting annat.

Men det finns ett problem och det har funnits där hela tiden. Nej, det är inte att Miata har alldeles för lite motor – det är som att säga att mammas pannkakor har för lite chili. Jaja, ingen drabbas av pisksnärtskador för att de råkar nudda gaspedalen, men om ni visste vilka varvtider som förarna i MX-5 Cup presterar med otrimmade motorer under huven skulle ni inte mopsa upp er så burdust i era M3 och 911.

BMW AG

Det är att ratteländet alltid har suttit för långt bort. I fyra generationer har man fått sträcka på armarna som en orangutang och det har inte funnits någon möjlighet att justera ratten i längsled. Har man velat ha en anständig körställning har man helt enkelt fått byta ratt och det gick väl an i de allra första bilarna, men sedan kom krockkudden och ställde till det – ratten satt där den satt och ville man sitta som folk fick man skaffa längre armar.

Det kan komma att ändras inom kort. I det vanliga, hårda grävarbetet man tvingas till som motorjournalist (surfa runt på bilnyhetssajter och kolla ett och annat Youtubeklipp) dök ett pressmeddelande från Mazda upp. På japanska. Som tur är talar jag flytande Google Translate och kan med glädje meddela att denna bil, som ”utvecklats med ökad män och hästar känsla”, ”för första gången i förflutna roadster antogs teleskopstyrning”.

Är det sant? Kommer Mazda att rätta till det enda fel som Miata har dragits med? Ågud. När kommer den hit? Kan Mazdahandlaren ta min Westfield Megabusa i inbyte? Jag läser vidare. Tydligen har man jobbat med motorn också och ökat effekten med ”15 procent eller mer i det höga revolutionsområdet” i tvålitersmotorn och dessutom höjt varvtalsspärren till 7.500 varv per minut.

Blå. Min ska vara blå, den där underbara ljusblå metallickulören som nästan ingen Miata har. Och inte en sån där plastlockscab, RF. En riktig tygtopp ska det vara, som man släpper ner nonchalant med högerhanden på en sekund, innan man gasar iväg och låter mottrafikanterna lyssna till motorns sång i det höga revolutionsområdet.

マツダ