Som bilnörd får man alltid frågan: ”Vad ska jag köpa för bil?” Då brukar jag alltid försöka luska ut vad de har för önskemål och oftast handlar det om att bilen ska vara rymlig, snål, lättkörd och i största allmänhet så där billig och bra att köra till Ikea med.

Jaha, du ska ha en Hyundai Atos. ”Jamen, jag hade nog tänkt mig en BMW.” Visst, köp det då, om dina egentliga preferenser är status, prestanda, komfort och allmänt mastiga ägandekostnader. Om inte folk i allmänhet var så ängsliga för sin utstrålning och lite mer ärliga mot sig själva skulle Hyundai Atos vara allt de behöver.

Atos är nämligen rymlig, snål, lättkörd och i största allmänhet så där billig och bra att köra till Ikea med. Du kommer inte att kunna njuta av utrotningshotade träslag på instrumentpanelen, separat klimatanläggning i baksätet eller ens buffelläder garvat i burmesiska buddistkloster.

Inte heller kommer du att kunna köra ifrån grannens nya Volvo, men vad spelar det för roll när han får dricka surt lådvin medan du har råd att hinka i dig champagne veckas alla dagar?

Jaha, vad är Hyundai Atos för någonting då?
Jo, det är en liten bussliknande bil av en sort som inte finns längre – den är nämligen inte en suv. I Hyundais modellprogram stod den för praktisk enkelhet och tillverkades 1997–2007 och ersattes av den betydligt mer handväskpiffiga i10. Atos är bara en burk och inte mer, driven av någon slags bensinmotor och byggd på enklast möjliga teknik i största allmänhet.

Fram finns två stolar, bak finns ett baksäte och sedan en baklucka där saker kan få plats. Ratten är av plast och det är resten av inredningen också. Karossen är av plåt, precis som i en dyr bil, och därför rostar den förr eller senare, precis som hos en dyr bil. Kanske rostar den faktiskt lite snabbare i Atos än de flesta andra, men någonting ska ju även den vara bäst på.

Mer än så finns egentligen inte att säga, Atos är enkelheten själv. Möjligen kan man väl nämna att det fanns en förvirrad lyxversion som hette Atos Prime, utspökad med kromlister på en lite mindre praktisk kaross.

Harald H. Linz

Det svenskaste lagomläget är förstås en vanlig Hyundai Atos, men i det välutrustade GLS-utförandet som fick både servostyrning och delbart baksäte.

Hur är den att köra då?
Såja, nu ska vi ta det lilla lugna här. Man kör inte Hyundai Atos. Man åker omkring i den. Helst i stan, för på motorvägens öppna vidder är den vilsen och man riskerar att blåsa omkull om sidvindarna är starka. Särskilt stabila vägegenskaper är den inte känd för, men det matchas av motorns måttliga kraftutveckling. Så det finns väl någon slags balans där mellan kapabiliteterna.

Det låter inte så säkert …
Nej, Atos är ingen pansarvagn. Låt bli att krocka, helt enkelt. De första åren fanns inte heller låsningsfria bromsar, men den hade i alla fall bromsar. Och krockkudde, även om passagerarkudden var tillval och några ytterligare kuddar stod inte att få.

Just bromsarna kan faktiskt vara en problempunkt hos Atos. Ojämn bromsverkan, skeva skivor och rostiga bromsrör förekommer.

Oj då, finns det fler fel?
Inga större fel egentligen. Hyundai Atos kanske inte håller samma problemfria klass som många andra asiatiska bilar, men krånglande ljusautomatik, spruckna vindrutor och slöa gasfjädrar till bakluckan kanske man kan leva med.

Men det finns en punkt som kan vara allvarlig. Ett lager i växellådan kan ge upp och då börjar det först låta illa och till slut rasar mekaniken. Men här kommer det fina i kråksången.

Vadå?
Jo, om din Hyundai Atos går sönder bortom gaffatejpens helande händer slänger du den bara i soporna och köper en ny. Priserna är larvigt låga och för 10.000 kronor går det att få massor av transportproblem lösta – och när du är färdig med bilen är det bara att sopsortera den.

Att åka Atos är ungefär som att ha busskort. Det är obekvämt, men inte alls lika dyrt som att hålla sig med en riktig bil. Obekvämt, förresten, att slippa bekymra sig om vad nästa köpare kommer att tycka om servicehistoria, parkeringsskador och glassfläckar i baksätet, det är väl bekvämt om något. Eller hur?